Kroppen i centrum – på allvar och lek

Ett gyllene höftben, en gravid mage, ett brev till en sexpartner. Kroppen står i fokus i utställningen Feministisk sommar på Galleri Elverket.

Utställning: Feministisk sommar

Plats: Galleri Elverket, Ekenäs

Tid: 3.6–27.8

Konstnärer: Birgitta Ara, Cris af Enehielm, J.A. Juvani, Reija Meriläinen och Lena Seraphin.

– Det personliga är politiskt, säger kurator Juha-Heikki Tihinen vid stiftelsen Pro Artibus och citerar uttrycket som myntades av 1970-talets kvinnorörelse.

Feminismen spelar en viktig roll i samtidskonsten. Verk av fem väldigt olika konstnärer närmar sig det kroppsliga stundvis med glimten i ögat, stundvis med allvar.

I det främre rummet möter vi den unga konstnären Reija Meriläinens lår. Verket Mimi Lost Mind är gjutet i samma sorts gelatin som används för att prova pistolkulor, det har nästintill samma konsistens som en människa. Lägg en hand på låret och en film börjar projiceras på väggen. Ta bort handen och filmen avbryts.

– Åskådaren blir mer medveten om sin egen kroppslighet ju längre hen håller handen på låret, säger Meriläinen.

Generationer av kroppslighet

I samma rum hänger stora fotografier av Cris af Enehjelm som representerar en annan generation. På 1980-talet var hon med i performancegrupperna Homo $ och Jack Helen Brut som behandlade identitetspolitik.

Fotografierna är tagna för trettio år sedan när konstnären var höggravid. På väggen mittemot hänger en liknande svit tagen trettio år senare. Verken är en lek med den kvinnliga myten om den lyckliga familjen och den gravida kvinnan som en avsexualiserad person.

– Den gravida kvinnan antas inte behaga utan ha en partner, säger Cris af Enehielm som tar fasta på kvinnoschablonerna horan och madonnan.

Konstnären visar också upp ett mittfinger åt normerna, de skrivna och oskrivna reglerna om hur en åldrande kvinna får bete sig och klä sig, vem som får synas.

– Det mest förbjudna är äldre kvinnor som tror sig vara sexiga med stor mage, stora bröst och dallrig hud.

Den unga konstnären J. A. Juvani tangerar en liknande tematik ur sin egen synvinkel. I hans verk ser vi en sorts pinup-kalender, video och texter han skrivit till män han haft sex med. Han anknyter till queerkonstens tradition genom att ifrågasätta normer kring sexualitet.

– Jag är van vid att skämmas över min överviktiga kropp, men här tar jag steget ut ur bekvämlighetszonen och prövar mina egna sexuella gränser, säger han.

Den kvinnliga värstingen

Birgitta Ara deltar å sin sida med ljusa, släta skulpturer som förvandlar människokroppen till abstrakta former.

Lena Séraphin granskar verkligheten i sin video Ur & guld. I den blir åskådaren ständigt tvungen att på nytt skapa sig en bild om vad som är verkligt och vad som inte är det. Ur rummet där filmen spelas upp hörs ett frenetiskt tickande. Konstnären intresserar sig för berättelser i den mån att hon doktorerar i ämnet. I videon utlovas en storm av tid, men också oväntade karaktärer.

– Jag intresserar mig för den kvinnliga värstingen, säger Séraphin som vill bygga på 60– och 70–talens systerskap med en bild av kvinnan som inte är god i grunden.