Kriskommunbegreppet används som slagträ för ogenomtänkta nedskärningar

Kunde det inte löna sig för Raseborg att i stället för att göra oåterkalleliga nedskärningar såsom stängning av filialbibliotek, halta fram ett år i taget tills social- och hälsovårdsreformen genomförts?

I offentligheten motiverar stadsdirektören i Raseborg nedskärningar av alla de slag med att staden riskerar att bli en kriskommun. Det vill man undvika och därför skall det sparas på allt – från slopade personalförmåner, minskade understöd till bland annat idrottsföreningar, minskad kollektivtrafik till att direkt stänga enheter såsom filialbiblioteken i Tenala och Bromarv. Principen är tydligen den att många bäckar små ger en tillräckligt stor å. Tillräckligt för vad – för att till varje pris undvika att klassificeras som kriskommun?

Men vad innebär detta med kriskommun? Det definieras i kommunallagens (410/2015) paragraf 118. Där stadgas att i kommuner med speciellt svår ekonomisk ställning ska "kommunen och staten tillsammans utreda kommunens möjligheter att garantera sina invånare de tjänster som lagstiftningen kräver och vidta åtgärder för att trygga förutsättningarna för tjänsterna." Bedömningen huruvida en kommun har speciellt svår ekonomisk ställning sker utifrån kommunens kumulativa underskott, som man inte lyckas täcka inom angiven tidsfrist eller enligt fyra i lagen definierade finansiella indikatorer (nyckeltal). Samtliga fyra nyckeltal skall visa rött två år i rad. I båda fallen kan ett utvärderingsförfarande inledas.

Det betyder då att Finansministeriet tillsätter en utvärderingsgrupp. Gruppen består av en representant för minsteriet och en från kommunen och till ordförande utses en oavhängig person. Den här gruppen gör upp ett åtgärdsförslag som sedan behandlas i fullmäktige. Åtgärdsförslaget kan också utmynna i att det kan finnas skäl för en ändring i kommunindelningen, det vill säga en kommunsammanslagning. Det här skedde då Raseborg bildades. Då tillsattes en utvärderingsgrupp (krisgrupp) för Karis. Undertecknad var ordförande för den utvärderingsgruppen. Även Pojo blev kriskommun medan Ekenäs hade något bättre ekonomi.

Utvärderingsgruppen föreslog för Finansministeriet att en utredning för att ändra kommunindelningen skulle inledas. En sådan gjordes sedan separat och sammanslagningen genomfördes 2009.

I dagens läge är Raseborgs ekonomi trängd – det kan ingen förneka. De ekonomiska svårigheterna torde till stor del bero på stadens ofördelaktiga ålderstruktur med bland annat höga kostnader för den specialiserade sjukvården som följd. Hela 55 procent av budgetens externa kostnader utgörs 2020 av social- och hälsovården.

Ännu i dag uppfyller Raseborg inte riktigt kriterierna för en kriskommun, men låt oss anta att så sker de närmaste åren. Vad skulle då hända? Jo – Finansministeriet skulle ta sig en funderare och eventuellt tillsätta en utvärderingsgrupp. Gruppen skulle gå igenom ekonomin och med största sannolikhet konstatera att orsaken till den dåliga ekonomin är social- och hälsovården. Hur lösa det? Social och hälsovårdsreformen planeras. Säg mig – vem tror att ministeriets utvärderingsgrupp skulle föreslå en kommunsammanslagning med närmast Lojo för att lösa de höga kostnaderna inom social- och hälsovården i Raseborgs stad? Tidtabellerna för dessa två projekt kanske till och med skulle gå på varandra. Det hela låter åtminstone i mina öron som minst sagt utopiskt.

Kunde det inte löna sig för Raseborg att i stället för att göra oåterkalleliga nedskärningar såsom stängning av filialbibliotek, halta fram ett år i taget tills social- och hälsovårdsreformen genomförts? Staden kunde ha betydligt större nytta av att använda sin energi på att fundera på hur man vill att kommunen skall se ut efter reformen då man genom en genomtänkt bildnings- och teknisk sektor gör kommunen till en för inflyttning attraktiv kommun. En kommun där såväl unga som gamla känner sig välkomna och personalen motiverad. En kommun, som bland annat inte ser pensionärer som kostnadshål utan som möjligheter. Välfärdsområdet står då för social- och hälsovården och de skattebetalande seniorerna kräver inte annat än kultur och förebyggande hälsovård.

Sammandraget – balansera inte ekonomin med kortsiktiga nedskärningar som oåterkalleligt nedmonterar viktig service inom bildningen, fritid och kultur – speciellt inte nu då social- och hälsovårdsreformen står inför dörren.

Christel von Martens, Helsingfors