Krigstraumat ses med konstnärsblick

Konstnären Katriina Rosavaara lyfter i sin utställning med konstens metoder fram de traumatiska skeendena i på fånglägret i Dragsvik under inbördeskriget.

Katriina Rosavaara: En annan gång finnes jag ej mera (1918). Galleri Elverket, Ekenäs

7.4–13.5.

Händelserna för hundra år sedan var så hemska att de flesta valde att glömma dem. Först under senare år har det blivit klart för allmänheten att det så nära oss har skett en humanitär tragedi.

Under senare år har många fört fram temat, inte minst Sture Lindholm med boken om fånglägret Dragsvik. De som kört förbi Ekenäs eller som fullgjort sin värnplikt på garnisonen kanske har lagt märke till minnesmärket för dem som dog på fånglägret 1918, invid landsvägen. Få har vetat hur många som egentligen berörts av tragedin. De 3 000 namn som finns inristade i minnesmärket berättar sin tysta historia. Man har velat glömma allt, radera ondskan från medvetandet.

Katriina Rosavaara vill med sin utställning i galleri Elverket lyfta fram hågkomsten och glömskan, de minnen som är så hemska att mången gömt dem djupt i sin själ. Utställningen består av föremål från olika arkiv, samt intervjuer med fångar och med en diakonissa. Rosavaara lyfter som konstnär fram de olika föremålen och historierna på ett annat sätt än en forskare.

– Konsten berättar inte bara föremålens historia utan skapar något nytt av dem, ett minne eller en delaktighet. Föremålen ger utställningen en autenticitet. Nu har föremålen kommit hem, säger hon.

Att folk har donerat föremålen till arkiv tolkar Rosavaara som att donatorerna fått tillbaka den makt som tagits ifrån dem på fånglägret.

Tvingas välja sida

Rosavaara berättar att fröet till utställningen såddes redan 2015 då hon skapade en två gånger fem meter stor teckning på byggplanket till Saluhallen i Helsingfors, som då renoverades. Teckningen förställde ett fotografi av fångar på väg till Sveaborgs fångläger. Tankarna kring historier och material i de olika arkiven väckte idén om ett fortsatt verk.

– Jag har hittat föremålen och intervjuerna samt dagboksanteckningarna i olika arkiv och vill nu föra fram dem, låta dem berätta sin historia och göra rätt för sig.

Utställningen på galleri Elverket är uppbyggd så att besökarna i ett av rummen kan välja att gå genom en ingång över vilken det står röd eller en över vilken det står vit. De syftar på de olika sidorna i kriget, vilket redan i Dragsvik var indelat i vinnare och förlorare. Inbördeskriget varade från den 27 januari till den 15 maj 1918. Vi får som besökare alltså välja sida. Båda sidorna i utställningen fångar upp det mänskliga lidandet.

Inspelning om ondskan

Under arbetet med utställningen blev Katriina Rosavaara förundrad över att inga dagboksanteckningar eller annat material från den vita sidan kunde hittas. En sådan bevarad källa är ändå diakonissan Edith Sjöstens dagboksanteckningar, som lyfter fram en annan sida av lägret. Sjösten tyr sig ofta till Bibeln för att söka tröst när det omänskliga som hon får beskåda blir tungt. Genom texten får besökare erfara att det är mycket arbete som ligger bakom ett dylikt fångläger, och att det var ett digert logistiskt arbete att ta hand om de ännu inte dömda samtidigt som man skulle ta hand om de redan dömda. Diakonissan Sjösten grubblar över det omänskliga som sker samtidigt som hon upplever sig maktlös men vill göra det lilla hon kan för att hjälpa de lidande.

I utställningen finns också en intervju med Oiva Lundén, en av dem som överlevt Dragsviks fångläger, eller Ekenäs benrangelfabrik som platsen kallades. Han berättar ingående och lugnt om färden, vad de åt och om all den översinnliga ondska som sattes i kraft i fånglägret. Rösten på inspelningen är lugn och sansad och han kan skarpsinnigt och detaljerat berätta om de vidriga förhållandena. Man frågar sig hur han har kunnat hålla sig sansad efter en sådan upplevelse, än mindre komma ihåg och återberätta skeendena. Intervjun med Lundén gjordes 1967, nästan 50 år efter händelserna.

Brödet och skeden

På en piedestal är ett litet skrin placerat. Det är ett bröd som fångarna tilldelats, ett så kallat fånglägerbröd. När man lyssnar till och läser berättelserna från fånglägret börjar man undra vad som fått någon att inte äta brödet, utan att i stället ta det till vara och spara det. Vems bröd var det, en fånges eller en vakts? Brödet som symbol för liv blir här verkligen stark.

– Dylika bröd finns även på andra håll i olika arkiv, säger Rosavaara.

Hon vill se på skeendena i Dragsvik utan att döma, men genom att lyfta fram minnena, glömskan och lidandet genom de symboliskt starka föremålen. Skeden, med texten "Älä hätäile Jussi-Arttu 28/5 18" inristad, till exempel. Vem var denna Jussi-Arttu och vart hade han bråttom? Eller syftar textens hätäile på ordet hätä som översätts som nöd eller sorg? Kunde hätäillä vara att han inte skulle få panik, det skulle nog ordna sig? Graveringen är gjord med vacker handstil på en sked i aluminium. Kanske texten gav honom hopp, ork och mod genom detta helvete.

Katriina Rosavaara vill skapa delaktighet i form av en bok där man anonymt kan dela med sig av historier och minnen som förknippas med Dragsvik. Hon hoppas att man kanske kunde våga prata om det som hänt under 1918. Splittringen mellan det vita och röda Finland har förhoppningsvis börjat lösas upp redan för länge sedan. Historierna deponeras efter utställningen i ett lokalt arkiv och kan där finnas till förfogande för kommande forskare och intresserade.