Krigsbarnsöde med gurleska drag

Mia Francks Bombträdgården är en drabbande sorgesam berättelse som fyller ett tomrum inom den finlandssvenska litteraturen.

Titel: Bombträdgården. Författare: Mia Franck. Förlaget 2018, 300 sidor.

Under vinter- och fortsättningskriget rycktes 70 000 finländska barn från sina hem och familjer och skickades till Sverige, undan bomberna. Några år senare slets de flesta återigen upp från sin nya tillvaro och sina nya familjer för att återförenas med sina föräldrar i fredens Finland. Några av dessa öden har under senare år gestaltats i hyllade produktioner som Klaus Härös film Den bästa av mödrar (2005) efter Heikki Hietamies roman, och teaterpjäsen Fosterlandet (2015), skriven av Lucas Svensson och med regi av Anna Takanen.

I anslutning till Solveig von Schoultz 100-årsjubileum 2007 återutgavs hennes barnbok Nalleresan från 1945, med illustrationer av Tove Jansson, i faksimilutgåva. Därtill återfinns en mängd nedskrivna vittnesmål och självbiografiska skildringar, men de är ofta utgivna på egna eller andra mindre förlag och saknar därför större spridning och uppmärksamhet i offentligheten.

Banbrytande verk

När det gäller rent skönlitterära gestaltningar av finländska krigsbarns livsöden är det mera tunnsått, framför allt på finlandssvenskt håll. På rak arm erinrar jag mig egentligen bara inledningen av Kjell Westös roman Drakarna över Helsingfors (1996), som kortfattat skildrar några ögonblick av berättarens fars upplevelser som krigsbarn. En sökning ger vid handen att åtminstone Solveig Emtös Krigsbarn 13408 (1981) och Ingmar Björksténs Krigsbarnet (1991) givits ut på större förlag, men det är nu redan en tid sedan.

Med sin nya roman Bombträdgården mutar Mia Franck – som tidigare bland annat gett ut tre ungdomsromaner, och vars mor var ett av krigsbarnen – således in ett inom den finlandssvenska litteraturen relativt outforskat område.

Grädde och smör

Lissu är åtta år när hon 1942 skickas från sin mamma i Helsingfors till prästgården i Rydlunda på den småländska landsbygden. Här är det grädde i fisksoppan och tjocka lager smör på brödet, men framför allt finns jämnåriga prästdottern Maria-Greta här. Flickorna blir snabbt oskiljaktiga, och Lissu – Liselott numera – finner sig efter ett par mindre debaclen snart tillrätta i den nya familjen och med dess ganska stränga rutiner. Liselott växer till sig och blir starkare, hon hjälper till på gården och gör rätt för sig, hon pluggar och klarar skolan med högsta betyg, lekarna med Maria-Greta knyter vänskapsbanden allt hårdare dem emellan.

Men det är något som skaver, eller snarare: det bor en kråka i Liselotts bröst som pickar allt snabbare, allt hårdare. Saknaden efter den älskade "brorkusinen" Lennis är stor och tung att bära. Och Liselott har en förmåga att se bakom folks fasader, hon ser deras rätta ansikten. Hemma i Finland var människors rädsla påtaglig, den definierade dem och förvandlade deras ansikten till dödsmasker. Det var lättare att förhålla sig till; i Sverige är det annorlunda: "Rädslorna hör ihop med andra saker här än i Finland. Svenskarna är rädda för att vara för glada, för ledsna, för snälla, för elaka, för ärliga, för långa, för flitiga, för lata, för allting. Känslorna äter upp dem, tar över deras värld."

Hat under ytan

Och rädslorna gör människorna farliga och oberäkneliga, varnar Lennis röst. Och Liselott vet; hon ser. Snart krackelerar idyllen på prästgården i Rydlunda. Prästfamiljen tar emot ett nytt krigsbarn, Outi, och till skillnad från finlandssvenska Liselott kan Outi ingen svenska. Hon får rollen av den andra; blir målet för all uppdämd rädsla och vrede som samlats och grott bakom fasaderna. Hon blir offer för en fruktansvärd pennalism både hemma och i skolan, blir betraktad som barbarisk och dum bara för att hon inte förstår språket direkt från början.

På den småländska landsbygden faller inga bomber, men också här lurar hatet, våldet och utsattheten under ytan. Visst är Bombträdgården en skildring av ett krigsbarns öde – inte minst gestaltas dragkampen om Liselott gripande genom den infogade brevväxlingen med mamman i Helsingfors. Men framför allt är romanen en stark skildring av flickors uppväxt, av vänskapsband som ibland knyts alltför hårt, av tillgivenhet och maktspel, av spirande sexualitet, av oskyldiga lekar som spårar ur och förvandlas till sadistiska övergrepp. På så sätt kan Francks roman i högsta grad ses som ett bidrag till den växande gurleska litteraturen; en genre som tar flickors liv och uppväxt på allvar där sockersött blandas med groteskt, och där Monika Fagerholm är en av de tongivande inspiratörerna. Månne kan inte den i boken återkommande visan "Och flickan hon går i dansen med röda gullband" också ses som en uppenbar hommage till Fagerholm?

Bombträdgården är en roman med många ansikten och flera lager; det är en mörkbetsad och drabbande sorgesam berättelse, om än med ljusa och hoppfulla inslag.

Gurlesk

Termen gurlesk definieras enligt Språktidningen som "Feminism i sockersöt förpackning som inte väjer, varken för ilska eller för kitsch."

Med utgångspunkt i bilden av flickrummets gullighet införlivar gurlesken groteska element. Det kan vara en sax i dockans huvud som får symbolisera ett uppror mot de könsnormer som finns i samhället. Poeten och kritikern Anna Hallberg skriver i Dagens Nyheter att dockleken ska spåra ur och visa upp det som utmanar och äcklar: ”Den gurleska estetiken är både sockersöt, aggressiv, lynnig och listig. Men framför allt är den full av kraft.” Gurlesk är bildat till engelskans girl, ’flicka’, och burlesque, ’burlesk’.

Källa: spraktidningen.se