Konsten visar vägen i Fiskars 125 %

Miljökonst för besökarna till platser ytterom det mest besökta turistcentret i Fiskars. Härliga upptäckter väntar.

Utställning: 125 %. Plats: 24 platser runt om i Fiskars bruk. Tid: 1.7. – 30.9.2018.

Vanligen är det hjärtat av Fiskars med de stora sommarutställningarna, raderna av hantverksbutiker, torget och restaurangerna som får besök av både långväga turister och folk från närområdet.

Vad vet vi egentligen om de ställen som ligger strax utanför? Om den fantastiska naturen, Baklura och udden med bybastun, Rissla skogsstig med rinnande vatten bland stenbumlingar, en gammal stenbro och enorma träd? Om hus, källare och verksamhetsställen utanför turiststråket?

Konstutställningen 125 % visar vägen. En karta med 24 utprickade konstverk ger besökaren legitimitet att vandra runt och upptäcka både konstverk och nya miljöer.

Upplevelsen viktigast

De stora massorna kommer knappast att besöka de mera perifera objekten. Dessutom finns mera än hälften av konstverken placerade mellan Kopparsmedjan och torget så det finns mer än nog att se även där.

När det handlar om miljökonst är det helhetsupplevelsen som är viktigast. Verket i sig kan se malplacerat ut, verka konstlat eller meningslöst, men när man stillar sinnet och tar in dialogen med omgivningen, händer det vanligen någonting inom en på en subtil nivå.

Äkthet betonas

Den söndag jag vandrar runt är byn smockfull med folk, vilket bidrar till valet att granska de mera perifera verken och återkomma till de centralt belägna.

Utställningen 125 % ger absolut en god orsak till att återkomma. Idén med utspridd konst förverkligades första gången förra december med en konst-/adventskalender. Den har utvecklats bland de Fiskarsbosatta konstnärerna, medlemmar i andelslaget Onoma.

Temat är konstnärernas eget förhållande till Fiskars, och man betonar begreppet äkthet som onekligen är viktigt om brukets själ inte ska utarmas. Samtidigt vill de ta fram den mångsidiga miljöns möjligheter till 125 procent.

Platserna har var och en av de medverkande valt för att den har en särskild betydelse för dem.

Mattor i vinden – och tuppen gal

Susanna Kankares och Hanna Räisänens trasmattor vajar för vinden strax efter de små träbroarna vid Degersjön ovanför museet och snickeriet Nikari som också är en av anhalterna.

Mattorna har försetts med fickor som fyllts med sommarblommor. En självklar association är hemtrevnad, samt hur stark inverkan elementen vind och vatten har på allting omkring oss.

Ett stycke längre fram – före Karin Widnäs fina keramikstudio med utställning av Caroline Pipping – möts vi av en installation av Eeva Kaisa Ailus och Maija Toukolehto. Målade bord med plåtbrickor, trädgårdsstolar och ett plåtplank med några djurbilder inbjuder till paus – och kanske en tankeställare på hur djuren har det. Mysfaktorn är stor även här, vilket hänger ihop med alla tecken på att här bor levande människor som odlar och grejar. Konsten är en del av vardagen och i närheten gal en tupp, en riktig sådan. Äkthet.

Upptäck det förfallna

Promenaden fortsätter förbi Baklura danslave mot udden Liljekonvaljholmen där också den mäktiga bybastun finns. Här fäster Taru Samola med verket By the Water besökarnas uppmärksamhet vid historia och förfall. Ett gammalt hus med murkna bräder har försetts med "gardiner", närmare bestämt blåvita syanotypier på tyg med motiv av barn, blommor och vatten. Stämningen är säregen som alltid då det förgångna viskar i nutidens öra.

Intill gamla knivfabriken där bryggeriet Ägras verkar stöter vi på ett ganska speciellt verk, nämligen av Maikki Pekkala. Tuben är humoristisk: En tandkrämstub i jätteformat ur vars gap en rand tandkräm – kablar i guld, mintgrönt och rosa - rinner ner i en brunn. Smågalet kul!

Glatt med färg och form

Något mera lågmäld är Upi Anttilas smidda Sampo i Tap Room. På baksidan av den vita stenladugården fladdrar Katja Öhrnbergs fyndiga tältkonstruktioner i regnbågsfärger.

En promenad längs naturstigen Rissla lämnar spår i sinnet, både på grund av den mäktiga naturen och en installation av Helena Kallio, Taina Pailos och Pia Nieminen. Alfer hänger i träden och påminner oss om allt det osynliga i naturen. Man kan också sitta på en upphängd bänk och ta del av författaren Helena Kallios fina dikt Olemisen alkeet. Här några rader (min översättning): "Jag stannar här/inget stannar/inte vattnet, inte tiden, inte vinden/inte du i mig."