"Konsten är en stig man följer"

Det tog tre år för Sandra Kantanen att se sin nya hemstad Hangö med fotografens ögon. För konstnären Malin Ahlsved var Hangö en slump, men det ser hon som ett gott tecken.

Fotokonstnären Sandra Kantanen och konstnären Malin Ahlsved har aldrig träffats förr. Ändå har de mycket gemensamt. Båda är inflyttade Hangöbor och lever på sin konst. Nu är de båda också färska stipendiater och får avnjuta ettåriga arbetsstipendier från Svenska kulturfonden.

– Det påverkar jättemycket. Det känns mycket lugnare att inte behöva fundera på var pengarna kommer ifrån, säger Malin Ahlsved.

Berättelsen bär. Malin Ahlsved hoppas få illustrera en barnbok under våren. Bild: Lina Enlund

– Stipendier är livsviktiga! Utan dem skulle man inte kunna leva på sin konst i Finland, säger Sandra Kantanen.

Arbetsstipendierna är speciellt välkomna nu i dessa ekonomiskt osäkra tider.

– Det märks på försäljningen av verk att det är dåliga tider. Fast jag har jättegoda gallerister utomlands som jobbar för mig så är försäljningen inte något man helt kan leva på, säger Kantanen.

Jagade nya uttrycksformer

Kantanen jobbar för högtryck på att färdigställa en utställning som hon ska ha i Helsingfors tillsammans med sin syster Anna Kantanen, som är nybliven formgivare. Systrarna kombinerar Annas föremål med Sandras fotografier.

– Det blir bland annat kitschiga blomtallrikar, säger Kantanen och visar på väggen i sitt kontor vid Bulevarden i Hangö.

Där hänger keramiska fat med Kantanens fotografier på. Fotografierna på växter, fjärilar och insekter härstammar från hennes tid i Asien.

– Då jag hade studerat fotografi i sex år blev jag trött på uttrycket, det var så homogent. Jag tyckte att nu räcker det och började fundera på var man ser på bild på ett annat sätt.

Ny bekantskap. Sandra Kantanen har äntligen börjat se Hangö med fotografiska ögon. Bild: Lina Enlund

Svaret blev Kina. I ett år studerade hon kinesiskt landskapsmåleri och foto i Kina, och därefter drog hon ut på en konstnärlig pilgrimsfärd till de trakter där mycket av landskapsmåleriet vuxit fram.

– Jag har klättrat upp och ner på alla heliga berg för att göra mina egna versioner av de klassiska kinesiska landskapen. Jag fick det på hjärnan.

Hoppas få illustrera

För Malin Ahlsved är det berättandet och litteratur som kan tända den konstnärliga gnistan.

– Jag måste ha gott om tid på mig att fundera. Det hör till processen att jag läser, det lugnar ner takten inuti mig. Sedan kan jag bara börja måla och det kan komma många bilder på en gång.

Ahlsved jobbar för närvarande med lite längre perspektiv – en utställning ska öppnas i Borgå efter sommaren och en annan i Helsingfors i januari. Något särskilt tema är inte aktuellt just nu, det kommer senare.

– Jag målar för att jag måste, det är en inre drivkraft som jag har. Senare, när jag börjar sätta ihop en utställning, tänker jag kanske mera på mottagaren och på att ta med något verk som kan förklara sammanhanget.

De akvareller Ahlsved skapar ser nästan ut som illustrationer ur en barnbok. Det är också en arbetsform som Ahlsved hoppas ska bli verklighet. Hon har blivit kontaktad av en finlandssvensk författare och ska få en text för att bekanta sig med.

– Så det kan hända att jag får illustrera en bok, säger hon.

Asien blockerade hennes fotoöga

Varken Kantanen eller Ahlsved ser just Hangö som en avgörande faktor i sitt skapande. För Ahlsved var det en slump – och kärleken – som förde henne till orten.

– Mycket i livet är slumpmässigt men det brukar bli bra. Så jag tar det som ett gott tecken att jag råkade flytta hit.

Innan flytten bodde Ahlsved tre år i Ekenäs, som stipendiat på villa Snäcksund.

– Det var jättelyxigt. Där kom jag bra i gång med min konst. Innan jag kom till Snäcksund studerade jag till närvårdare i Jakobstad och målade vid sidan om. Det blev en slags nystart efter att jag haft en paus på ett och ett halvt år då jag inte gjorde någon konst alls. Det är otroligt skönt att få göra det man är gjord för, säger hon.

Akvareller. Malin Ahlsved målar uteslutande akvareller. Den här heter Svarta vingar och är från i fjol. Bild: Malin Ahlsved

Kantanen i sin tur letade efter ett hus längs kusten med sin man. Kravet var att det skulle vara vid vattnet, vilket begränsade möjligheterna.

Det blev Hangö. Väl där jobbade hon länge bara med bilder hon tagit tidigare, för efter de exotiska vyerna i Asien var det svårt för henne att se något att fotografera i Hangö.

– Jag hade någon slags motstånd inom mig. Jag hade också problem med det mörka i våra skogar. Men sen upptäckte jag en skog helt nära vårt hem och det började lossna. Nu känns det att vi nog kanske kan stanna här, säger hon.

Överlag är naturen central för Sandra Kantanen både på ett personligt plan och som konstnär.

– Jag följer jättemycket med klimatförändringen och funderar på sådant, men jag har det mera som en baktanke då jag jobbar, säger hon.

Förutom den konstnärliga, inre lågan drivs Kantanen av ett intresse för det visuella.

– Jag är intresserad av hur vi ser på verkligheten omkring oss och hur fotografiet visar den verkligheten. Vi har blivit vana vid att se saker genom fotografier. Jag lånar uttryck från måleriet och kombinerar med fotografering för att hitta nya sätt att presentera verkligheten.

Distortion. Det har Sandra Kantanen döpt det här verket till. Bild: Sandra Kantanen

Vilka drömmar har ni för framtiden?

– Att få göra det jag gör just nu, säger Kantanen.

– Att få hålla på med konst. Och att få någon form av förändring i det man gör. Det är det som är det roligaste, och att sedan få visa det på utställningar, säger Ahlsved.

Utveckling är något som pågår kontinuerligt, och syns både i konstverken och i tillblivelseprocessen.

– Jag ratar mycket mera nu än förr. Om jag har en bild i huvudet på hur det ska se ut och slutresultatet inte blir riktigt som jag vill så gör jag om. Förr kunde jag tänka "nå, det blev så här den här gången".

– Man är subjektiv när man gör sin konst. Man börjar någonstans och sen blir det som en stig man följer, säger Kantanen.