Konst att hantera sår

Det är allmänt känt att musik kan ha en helande inverkan på välbefinnandet. Också naturens ljudvärld – suset i trädkronorna, klanger av iskristaller, fåglarnas samtal – kan ha effekt. Och varför inte skogens tystnad som ger en chans att även lyssna inåt.

Ifråga om bilden som uttrycksmedel för vårt inre, vet vi att konstterapi kan ha en förlösande, befriande inverkan. Det nonverbala, att kunna uttrycka sig utan ord och utan den intellektualisering som orden ofta är förknippade med, kan ta fram oförlösta känslor.

Den immateriella världen, våra känslor och förnimmelser, relaterar starkt till konsten och dess olika uttryck.

Och i större sammanhang? Ifråga om kollektiva trauman? Kan konsten där ha en helande roll, bidra till att ta hand om emotionella sår?

Mina tankar går till inbördeskriget och de oläkta sår som även är en följd av att känslor tryckts ner i tigandets träsk.

I och för sig har tigandet upphört för ganska länge sedan i de forskar- och historikerkretsar som aktivt tagit sig an denna tragiska tid av vår historia. Men hos den stora allmänheten är detta tämligen obekant.

Författare, forskare och historiker som gått i bräschen och kastat ljus på händelserna som Sture Lindholm, Sirpa Kähkönen och Matias Kaihovirta, har tagit fram fakta vilket bör vara utgångspunkten också i en läkning av gamla sår. Fakta får inte förvrängas, och därför måste även konstnärlig bearbetning av det förflutna utgå från det vi vet.

I Sirpa Kähkönens nyaste bok, där hon lyfter fram ett enskilt människoöde, Hugo Envall, närmar vi oss en känslomässig bearbetning av traumat. De är så mycket lättare identifiera sig med och förstå personer än siffror och fakta.

Vi vet att de vitas fångläger för röda fångar i Dragsvik resulterade i en massgrav för över 3 000 personer som dog av törst, svält och sjukdomar. Dessa fakta är svåra att ta in, det är så ofattbart att det för endast 100 år sedan levde ett så starkt hämndbegär i vårt land. Vi hör och läser om massgravar och grymheter mot olika människogrupper i andra länder, i nutid, men kan vi relatera detta till att situationen var densamma hos oss för endast några generationer sedan?

I Galleri Elverket i Ekenäs pågår en utställning som uttryckligen fokuserar på fånglägret i Dragsvik. Konstnären Katriina Rosavaara har valt ett stillsamt minimalistiskt men samtidigt laddat sätt att ta fram upplevelser från lägret.

De olika element som helheten består av är inte konstföremål i sig utan består av dokumentära, historiska föremål och intervjuer, men helheten bygger på en enskild konstnärs sätt att ta fram dem och att skapa en stämning där dessa föremål kan tala.

På det här sättet bidrar också visuella konstnärer, i likhet med musiker och författare, till läkandet av emotionella sår. Kollektiva försoningsprocesser kräver många aktörer, och läkningen behöver ske på många nivåer.

Marit Lundström