Konsert med visuellt godis

Effektfullt. Dansare från Hurja Piruetti bidrog med visuella effekter till damkören Girls'n Qvinns julkonsert. Bild: Johan Lindholm

Julkonserternas tid är nu då väntan inför julhelgen känns som längst. Traktens kyrkor fylls stämningsfullt med korister, musiker och olika uppträdande och decembermörkret ger vika för både levande ljus vid altargångarna och framföranden fyllda av ljusglimtar.

Julkonsert med Damkören Girls'n Qvinns. Ekenäs kyrka lördagen den 9 december klockan 17. Dirigent: Monica Henriksson. Ackompanjatör: Thomas Lönnqvist. Medverkande: Hurja Piruetti.

På lördagens konsert med damkören Girls'n Qvinns var mysfaktorn hög då belysningen sänktes, stearinljusen tändes och kören stämde in med sin repertoar. Mörkret och musiken sänkte sig över publiken, inledningsvis uppe på läktaren med Karin Rhenqvists Nu är det natt över jorden. Den sången är uppbyggd med ett sorts kanonmönster där fraserna överlappar varandra, rullar över publiken som havets vågor och lämnar efter sig en ljudbild av kyrkans akustik där ekot har sin naturliga plats. Konserten hade just börjat och sångarna verkade ännu söka efter en enhetlig klang och färg. Stämfördelningen hördes tydligt fastän verket i sig kändes homogent i sin utformning och därmed borde ha suddat ut gränserna mellan första och andra sopran respektive alt.

I Eva Dahlgrens Ängeln i rummet, fick kören visuell förstärkning då dansskolan Hurja Piruetti bidrog med ett tjugotal dansande ungdomar. Dansarna skred fram i altargången likt vitklädda änglar gestaltande sångens rytmer och fraser. Orädda, lugna och med värme och glädje gav dessa unga flickor sig hän åt danskonsten och visade prov på moget och modigt framförande. Sångens arrangemang, skrivet av Emma-Sara Raunio, krävde en punktlig balans i stämmorna för att a cappella-kompet skulle komma till sin rätt. Den stundvis volymmässiga obalansen i stämmorna märktes dock knappt i och med dansarnas förtrollande scennärvaro.

Klart och rent

En av konsertens klangmässiga höjdpunkter stod att finna i Ave maris Stella ur Piae Cantiones. Kören hade innan denna senmedeltida andliga sång förflyttat sig ner framför altarringen och bjöd på lika klara och rena toner som havets stjärna förmodligen lyser klart.

Fraseringarna var enkla och snygga och koristernas mer utspridda placering, jämfört med utrymmesbristen uppe på läktaren, gav också mer utrymme åt tonerna att klinga. Sången bands ihop till en mångfärgad väv där varje färg hade sin rätta plats och funktion; nu passade det utmärkt med en mer heterogen hantering av stämmorna.

Försvinnande solon

Till ära av Finlands hundraårsjubileum bjöd kören på en svit av finska sånger, med bland annat Hiljainen joululaulu av Martti Hela samt Joulun kellot och Hiutaleet maahan leijailee av Armas Maasalo. I den sistnämnda sången slöt dansarna upp med LED-värmeljus i händerna för att gestalta hur snöflingorna banar sin väg ner till marken. Dansarna bidrog igen med visuellt godis, till synes enkla rörelser, men så snyggt.

I denna sång drunknade tyvärr solisten Edit Azads vackra tolkning i körens volym. Hon kunde med fördel ha sjungit med mikrofon för att även de svagare pianonyanserna skulle ha fått det utrymme som hennes röst förtjänade. Hennes sång klingade med en klar sopranstämma i såväl detta nummer som i Nu står jul vid snöig port ur verket Fem julsånger, Opus 1 av Jean Sibelius. Hela sångsamlingen av Sibelius förverkligades genom att variera solosångerna med kvartettsång och allsång. Variationen gav koristerna en välförtjänt paus på ett praktiskt och naturligt sätt och publiken serverades en intressant kombination av röster. Solisterna sjöng mjukt och rent och med stämmor av egen karaktär.

I solistpartierna hade det igen varit önskvärt med ljudåtergivning, då solot hade en viss tendens att försvinna i kyrkans akustik. Körens förflyttningar vid förändringarna i sammansättningen gjordes obemärkt, tyst och smidigt. Kören gav till exempel rum för solisten Mira Strandberg i Det mörknar ute genom att snyggt stiga åt sidan och bereda väg för solisten.

Dansen gav variation

Efter hyllningen till Finlands hundraårsjubileum sjöng kören traditionella julsånger på svenska; Härlig är jorden, Det strålar en stjärna, Jul, jul strålande jul för att nämna några. Kören framförde också dirigenten Monica Henrikssons eget arrangemang av Gläns över sjö och strand. Det kan igen konstateras att körarrangemang av kördirigenter är ett välfungerande hantverk med avstamp i arrangörens långa erfarenhet av körsammanhang; Monica Henriksson leder Damkören Girls'n Qvinns på ett erfaret, tydligt och säkert sätt med stort konstnärligt hjärta.

Det kan ifrågasättas ifall konsertens tre dikter av Viola Renvall och Malin Ahlblad-Österberg alls behövdes. Dikterna i sig var förtjusande och stämningshöjande, men dansarnas närvaro var tillräckligt intressant och annorlunda i sig för att ge känslan av tvärkonstnärligt skapande och prägla kvällens konsert.

Kören lät emellanåt trött och problem med renheten kunde urskiljas mot slutet av konserten. Helheten fick sig ändå ett uppsving i avslutningsnumret Nu tändas tusen juleljus, där tonarten höll i a cappella versen och tröttheten i rösterna var som bortblåst. Ytterligare kan det konstateras att knepet med att omsluta publiken med korister och levande ljus fungerar; publiken invaggas i en försäkran om att julen står för dörren, och den är strålande, likt tusen juleljus.