Kolumn: Trumpna tankar

Jag kan göra den finlandssvenska filmen fantastisk igen. Det kan jag. Alla håller med mig.

De enda som inte håller med mig är purfinska kritiker som producerar falska åsikter. Jag står redan bakom den bästa långfilmen genom tiderna. Det gör jag. Alla talar om den. Ni minns alla Hemåt i natten som den otrolige Jörn Donner producerade. I Sverige säger de att det är den viktigaste finländska filmen genom tiderna. Jag hittar inte på det här. Den är toppen. Ingen gör bättre filmer än jag. Vissa säger att det är för att manusen är smarta. Det är på så sätt sant att jag själv skriver dem tillsammans med min fru. Jag vet hur man väljer rätta hjälpredor både privat och i arbetet. Ofta samma personer. Det är de smartaste som arbetar för mig. Och även om manusen är dåliga får jag dem att verka bra.

Jag kan mycket väl vara en av vår tids största regissörer, eventuellt med undantag för den store Bergman. Fast hans filmer är när jag tänker efter ganska tråkiga, bara en massa överspända kvinnor som pratar och glor rätt i kameran. Men han fick ligga, så jag antar att det gör honom bra som regissör. Om jag ville skulle jag kunna vinna alla pris i världen, fler än Ingmar. Det skulle jag. Alla håller med mig. Men jag gör inte filmer för att vinna priser eller få ligga. Visserligen får jag det också, det får stora regissörer som jag. Kvinnor vill ha mäktiga och stora män och jag kan behöva litet kärlek från min publik. Och jag gör filmerna för er. För folket. Ert behov av fantastisk film har ignorerats alltför länge i Finland. Från och med nu är det ni som bestämmer. Inte Ingmar eller Jörn. Ingmar är dessutom död och Jörn har snart sagt sitt.

Det finns en hel del fördömande människor. Oärliga människor som har förljugna åsikter om mina fantastiska filmer. De kallar sig kritiker. Jag kallar dem dårar. Jag menar, jag har faktiskt gjort finlandssvensk film i motsats till dem. Sista leken till exempel var en stor film trots att den filmades på Åland. Finlands Guantánamo Bay. Ni måste ha hört talas om den. Kan vara den största filmen som någonsin gjorts. Det visades i Cannes finaste sektion Quinzaine des Réalisateurs. Fråga mig inte vad det betyder. Premiärpubliken var enorm. Jag har sett folkmassor och jag ljuger inte. Det såg ut som en miljon, kanske en och en halv miljon människor. Alla håller med mig. De sa att jag gjort en av de bästa filmerna någonsin. Jag fick en stående ovation. Den ville aldrig sluta. Den mest stående ovationen i filmfestivalen historia. De så kallade kritikerna sa att det var knappt 100 personer där. Och de visade en bild av publiken som bevis. Mycket ohederligt. Mycket förnedrande.

De så kallade kritikerna spred sedan falska rykten om att filmen var en flopp på biograferna. Min fantastiska film som tävlat inte bara i Cannes utan också i många andra festivaler. De är skurkar och borde utvisas till Åland. Först och främst är det inte sant. Den var en stor framgång. Enorm. Och om det hade varit sant skulle det ha varit distributörens fel. Jag tycker inte om dem. De är ännu större idioter än kritikerna och resten av journalistkåren. Jag har aldrig träffat dem men jag har läst vad de skriver. Några intervjuer ger jag inte längre till sådana falska personer. Härefter kommer jag inte låta några kritiker se mina filmer. Aldrig. De borde lära sig känna igen guld när de ser det. Annars kommer jag att hålla dem ansvariga. Vi behöver inte det problemet. Jag ska lösa det. Jag kommer inte att säga hur. Och ni ska inte fråga. Håll bara med mig och jag kommer att göra finlandssvensk film stor igen. Gud välsigne Finland!