Kolumn: Mina tv-vänner

Vänskap innebär i bästa fall att din vän alltid finns där för dig, fast det kan gå dagar eller år utan att ni ses. Men då man gör det känns inte tiden ifrån varandra över huvud taget av, just för att man vet att den andra alltid funnits där. För att det finns en tillit och ett förtroende i grunden.

Sedan finns det vänner som väl egentligen mest är vänner i ens eget lilla huvud, men lika fullt alltid finns där. Som mina tv-vänner Ernst och Anders. Kirchsteiger och Öfvergård. Dem kan man också lita på. De dyker upp i rutan med hammaren i högsta hugg med jämna mellanrum.

I torsdags sändes årets första avsnitt av Jul med Ernst på Sveriges TV 4 – och det ser ut att bli en intensiv tid med Ernst en gång i veckan fram till jul. Han pysslar och sysslar, bygger litet, kokar kola och hittar på nya sillinläggningar. Jag har en tidigare kollega som misstänker att han inte alls är så där mysig som han verkar. Men det tror jag att han är. För det vill jag tro.

Och sen har vi Anders. Arga snickaren Anders. Ibland är han så arg på dem han kommit för att hjälpa när deras renoveringsprojekt totalhavererat att jag nästan skäms. Jag skäms för att han inte kan behärska sig, ens litet grann. Men sen blir ju allting bra och han blir mindre arg och agerar till och med litet husbehovspsykolog. Då kan jag igen tycka att han ska tagga ner litet.

Anders var för övrigt i hetluften förra veckan då det kom fram att han för 26 år sedan bad att få byta ut barnmorskan som skulle förlösa hans och hustruns första barn. Än sen? Hans orsak var att han inte till hundra procent förstod vad barnmorskan sa, hon var finlandssvensk. Han har senare bett om ursäkt och sagt att han förstår om han har gjort människor ledsna och att det aldrig var hans mening och att han nu tycker att "finlandssvenska är superfint".

Jag kan förstå Anders. Jag bad för min del en barnmorska jag fattat förtroende för att komma in extra då mitt första barn föddes för snart 21 år sedan, i stället för den barnmorska som egentligen var i tjänst. Hon som kom in, min namne för övrigt, kändes som en vän. Och i en så utsatt situation som en förlossning är, är ju en vän det bästa man kan ha.

Liksom i tv-soffan.