Knepigt med förrättningar i främmande församling

Inte omöjligt. Om någon vill ha en viss präst till sin förrättning borde det vara möjligt, säger kyrkoherde Pentti Raunio. Bild: Lina Enlund

Borde en präst som förrättar ett dop, en vigsel eller en begravning på sin fritid få ersättning för sin arbetsinsats? Frågan är knepig, på flera plan, säger kyrkoherde Pentti Raunio.

Kyrkliga förrättningar på en församlings område förrättas vanligen av en av just den församlingens präster. Det ingår i prästens arbetsbeskrivning – och i arbetsavtalet och månadslönen.

– Det här är grundlösningen, att hållas på sin församlings område, säger Pentti Raunio, kyrkoherde i Karis-Pojo svenska församling.

Men ibland vill familj, anhöriga eller ett par som ska gifta sig att en bekant präst från en annan församling ska sköta förrättningen och ibland ber man en präst som inte arbetar som präst längre. Då blir frågan om ekonomisk ersättning för det enskilda uppdraget aktuell.

Men grundprincipen står fast oavsett vem som gör vad och var; församlingsbon betalar aldrig arvode för en kyrklig förrättning.

Avtal reglerar taxa

Det finns ett fastställt rekommendationsavtal om förrättningsarvoden med olika taxor för präster och kantorer anställda inom en församling samt för icke församlingsanställda.

Pentti Raunio konstaterar att regelverket är ganska tydligt, huruvida det är helt rättvist är en annan fråga.

– Och knepig blir situationen om man tar emot ett extra uppdrag utanför ens egen församlings geografiska område, om det sker då man egentligen skulle varit i tjänst i den egna församlingen. Det får följder för kollegerna i arbetslaget som då får lappa på och ska alltid godkännas av ens chef.

"Alltid i tjänst"

Pentti Raunio säger att den som är anställd i en församling har reglerad fritid, man är egentligen hela tiden i kyrkans tjänst.

– Vi är alltid på jobb om vi inte är lediga. Vi har förstås semestrar och lediga dagar som alla andra, i likhet med exempelvis kommunalt eller statligt anställda. Men det finns alltid en präst i tjänst.

Knepigt, som sagt, och ett annat dilemma i sammanhanget är att det finns präster som inte jobbar inom kyrkan. I enlighet med rekommendationsavtalet är deras förrättningsarvoden högre än för en kyrkligt anställd – men betalas endast ut om församlingen bett om eller godkänt arrangemanget på förhand.

– En kyrkligt anställd präst kan för en vigsel på annan ort få ett arvode på 70 euro medan präster som inte är anställda hos en församling eller kyrklig samfällighet kan få 110 euro. Bakom en vigsel ligger minst åtta timmars arbete, inte bara de 25 minuter vigseln tar, beskriver Pentti Raunio.

Så ersättningen är inte speciellt hög, eller ens självklar eftersom allt måste godkännas på förhand av kyrkoherden i församlingen vars präst inte anlitas.

Bör vara ett sidospår

– Men i den här diskussionen skulle jag nog säga att penningfrågan är och bör vara ett sidospår, säger Pentti Raunio.

Han anser att kyrkan internt borde finslipa systemet så att alla präster, med eller utan tjänst inom kyrkan, med frimodighet och glädje kunde tjäna församlingsborna.

– Om någon vill ha en viss präst till sin förrättning borde det vara möjligt utan att det så hårt drabbar församlingsbon som har sin önskan om en viss förrättare. Vi som har månadslön utan definierad arbetstid borde kunna ta några uppdrag utanför det egna området under vår arbetstid med tanke på ansvaret för helhetskyrkan.

Av samma anledning, med kärlek och ansvar för kyrkan, borde en rättvisare och klarare ersättningslösning vaskas fram när det gäller icke-kyrkligt anställda präster, säger han.

– Jag för min del har inte skickat tillbaka en endaste förrättningsfaktura trots att vi inte behövt eller frågat efter hjälp. Sådana fakturor är väldigt sällsynta, och min tolkning i sammanhangen har varit att "uppdraget är viktigare än statuterna" – kyrkan, uppdraget, vinner trots att lokalförsamlingen "förlorar" litet. Ersättningen bör vara ett sidospår ur en församlingsbos synvinkel. Det är dem vi tjänar.

Församlingen säger oftast nej

Västnylänningen Hilkka Olkinuora är en av flera präster som aktivt deltagit i diskussionen på pastor Fred Wiléns Facebookvägg. Hon säger att det i nio fall av tio blir ett nekande svar om en familj vänder sig till sin församling med önskemål om att få engagera en "egen" präst för exempelvis ett dop i stället för en av församlingens präster.

– De flesta ringer direkt till prästen som då måste avgöra om man själv ringer församlingen och får ett nej eller ber familjen ringa. Frågan är vem som är bättre funtad att ta svaret. I värsta fall kan familjen bli så arg eller ledsen att den väljer att inte alls döpa barnet och till och med träder ut ur kyrkan.

Hilkka Olkinuora säger att dessa präster, genom att inte alls ta "fajten" med kyrkan utan i stället ställa upp gratis, säkerligen sparat kyrkan tusentals euro i löner och kvarbliven kyrkoskatt.

– Många upplever att man ska ha rätt att välja präst då man betalat kyrkoskatt i många år.

Problemet är att det kan göra att förrättningen och prästen blir alltför individualiserade, menar hon.

Det är nämligen kyrkan som äger förrättningarna, de är öppna gudstjänster – med vissa fasta sakrament – som man inte kan göra om till en show eller modifiera hur som helst.

Nästan absurda önskemål

Både Pentti Raunio och Hilkka Olkinuora kan ge exempel på snudd på absurda önskemål de hört om. Ett par som skulle vigas ville ha en gravid präst eftersom de hade Moder jord-tema, andra har velat betala prästens frisörsbesök för att håret ska ligga rätt på bröllopsfotografierna.

I dag är Hilkka Olkinuora pensionerad och tackar för det mesta nej till att hålla förrättningar.

– Men det har tagit mig tjugo år att lära mig att tacka nej. Och är det en familj du vandrat med länge är det nog svårt att säga nej och då gör man det gratis.

Att ens be om kilometerersättning är obekvämt för de flesta, konstaterar hon och "bruna kuvert" har hon bara en gång råkat ut för.

– Då familjerna ändå ofta vill tacka prästen säger åtminstone jag att de kan ge pengarna till välgörande ändamål.