Klimatångest

Sommarens heta nätter får mig att tänka på Sidney Poitier som felaktigt blir kvarhållen misstänkt för mord i en småstad i Mississippi, USA. Men det är inte fördomar och rasproblematik som dyker upp ur minnets grumliga vatten, utan Poitiers svettblanka ansikte. Hetta är annars svårt att gestalta på film, men i I nattens hetta från 1967 känns den lika påtaglig som ångan som samma årtionde fräste ur min mammas tryckkokare. Och nu – vart jag än vänder blicken i min egen småstad Hangö, Finland – ser jag människor som verkar utsatta för lika grova brottsmisstankar som Virgil Tibbs i filmen, svettdrypande söka svalka i skuggan av ett träd eller i havet.

Min son säger i ett sms från Sverige att han drabbats av klimatångest. Och en skådespelare från Hangö skriver på Facebook att han är orolig av samma skäl. Jorden är hetare än någonsin. På flera håll brinner det bokstavligen. Nästa vecka utlovas temperaturer på uppåt 50 grader i Sydeuropa. Jag är inte heller helt oberörd av värmen. Men min hustru klarar inte alls av den, hon blir ilsken som ett bi och ligger mest på rygg i vårt sommarviste med en kylanordning bestående av en skål med isbitar och en fläkt från Halpahalli som bästa sängkamrat. Både fru och son är högkänsliga individer: intuitiva och med stor förmåga till empati. Men också med en tendens att lite för lätt känna sig överväldigade.

Att ha en så stark klimatångest att det är svårt att leva i det moderna samhället kan givetvis vara förgörande. Medias skrämselinformation leder inte heller till beteendeförändringar utan snarare till inre blockeringar och apati. I Sverige har man provat att med skattemedel ordna en kurs i koldioxidbantning med klimatterapi. Ett tjog norrbottningar har under nio månader testat elcyklar och lärt sig laga vegansk mat. Man har lärt sig att hantera tankar och känslor som kommer upp i omställningsprocessen, genom målbildsövningar, meditation och "ekoterapi". Att genom naturens kraft få en känsla av hoppfullhet. Att boosta sig genom att sitta runt en eld i en urskog på ett berg. De kallar det att skogsbada.

Det går att raljera om det och att Studiefrämjandet beskriver resultatet som ett "succéprojekt". Jag läser att det bland psykologer inte råder någon konsensus kring att klimatångest skulle vara av ondo. Känslor som oro, skuld, skam och ilska kopplat till människans klimatpåverkan är snarare sunt. Själv tror jag att det är det bästa vi kan känna just nu, för vi är verkligen hotade. Att långt över hälften av alla svenskar är oroliga för klimatförändringen (enligt SOM-institutet) tyder på att den inte är ett hjärnspöke utan att man reagerar som människan alltid har gjort på hot. Och att det är kvinnor och högkänsliga individer och inte rationella, cyniska män som framför allt gör det.

Hur vi klarar av långvarig hetta är individuellt. Min övertygelse är att det finns två sorter: de som känner att de långsamt kokar sönder och samman mentalt och fysiskt, och de som tar allt motstånd som en personlig utmaning som måste övervinnas. Jag ser den hårige mannen som med glasartad blick joggar förbi varje dag endast iklädd shorts i trettiograders värme. Han dör hellre i en infarkt än stannar hemma. Han tillhör samma stam som undertecknad som njuter av att plåga sig bakom gräsklipparen när solen gassar som värst. Vi vägrar kasta in handduken, på gott och på ont, och det finns ingen som helst rationalitet bakom beteendet. Bara samma typ av halsstarrighet som Poitier visar upp i den amerikanska södern 1967.

Jon Lindström