Klassiskt äventyr i modern tappning

Flickhjälte. Att byta ut huvudpersonernas kön är ett lyckat val i Svenska teaterns uppsättning av den klassiska pojkromanen Skattkammarön. Den kvinnliga hjälten – här Misa Lommi – tar historien från ett dammigt 1700-tal lite närmare verkligheten. Att förnya och samtidigt behålla traditionen är knappast lätt, men här känns äventyret inte helt förlegat. Bild: Cata Portin

Huvudpersonen Jim Hawkins, på presspremiären Misa Lommi, bär Skattkammarön på Svenska Teaterns scen. Att hon är flicka moderniserar det traditionella äventyret.

Skattkammarön

Text: Robert Louis Stevenson.

Dramatisering: Bryony Lavery

Översättning: Marianne Möller

Regi: Paul Garrington

Koreograf och regiassistent: Jakob Höglund

Stage fighting: Oula Kiitti

Scenografi: Erik Salvesen

Kostymdesign: Hanne Horte

Mask och hår: Pirjo Ristola

Ljusdesign: Tom Kulmin

Ljuddesign: Andreas Lönnqvist, Hanna Mikander

Videodesign: Joonas Tikkanen

Skådespelare: Misa Lommi, Sophia Heikkilä, Niklas Åkerfelt, Mikael Andersson, Romulus Chiciuc, Max Forsman, Emil Grudemo El Hayek, Patrick Henriksen, Simon Häger, Niklas Häggblom, Jenni Kitti, Jan Korander, Katariina Lantto, Sue Lemström, Arne Nylander, Alfons Röblom, Anders Slotte, Hellen Willberg.

Presspremiär på Svenska teatern den 6.9

Dagens unga kanske inte känner till Skattkammarön då de klassiska ungdomsromanerna fått ge vika för Harry Potter och gänget. Men 1700-talsromanen influerar mycket av den populärkultur inom äventyrsgenren vi har i dag. 

Svenska Teatern har återigen importerat en internationell storsatsning som sätts upp i lokal tappning. Regissören Paul Garrington iscensätter den nordiska premiären av Bryony Laverys dramatisering som hade sin urpremiär på nationalteatern i London 2014. Resultatet är ett mustigt, fartfyllt och roligt äventyr för hela familjen.

Robert Louis Stevensons klassiker skildrar uppväxt. Boken skrevs på sin tid som ett renodlat pojkäventyr som skapat många av de klichéartade bilder vi har av sjörövare, överdådiga skatter och papegojor på axeln. 

Men visst fanns det också skräckinjagande kvinnliga pirater. Bryony Laverys dramatisering gör pojkboken till allas genom att inkludera också flickorna.

I den ikoniska feministens version av klassikern byts inte bara en del av männen ut mot kvinnor, sjörövarna får också stiga ut ur det förskönande, äventyrliga ljus de ofta porträtterats i och bli de trashankar och skurkar de var. Med andra ord kan Bryony Laverys Skattkammarön ligga närmare sanningen än boken. 

Lyckad trashanksromantik

Sjörövarna är inte det minsta glammiga, snarare ruggiga och inte helt olika alkoholiserade uteliggare i manér och utseende. De är rubbade, smutsiga – och charmiga. Huvudskurken Long John Silver är avväpnande i sin hala charm trots att han genom hela handlingen har som avsikt att haffa skatten och ta kål på alla andra.

Kostymerna närmar sig den trashanksromantik vi ser i moderna sjörövarfilmer. Det är ingen match att se Skattkammarön och underhållas enbart genom att spana in dräktprakten. I Västra Nyland (6.9) säger kostymören att hon försökte undvika klichéer, och det märks – här tycks varje bältspänne och fåll vara planerad in i minsta detalj utan att falla för det enkla och karikerade. De mytiskt sprakande färgerna i smaragdgrönt, lila och vinrött är ett nöje för ögat.  

Likaså imponerar scenografin. Den fyller scenen som byter form från skepp till vindsvåning och till skattkammare utan att publiken förstår hur det går till. 

Ett av de finaste ögonblicken i äventyret är hur stormen på havet gestaltas när sjörövargänget är på väg mot ön. Skådespelarna och masten gungar medan illusionen förstärks av himlen som projiceras på seglen. Det gör publiken sjösjuk, på ett bra sätt.

Skrämmande i trygg omgivning

Ursprungligen en pojkbok alltså, men också flickor behöver äventyr! Ja, men trygga, trevliga äventyr här hemma, säger farmor Hawkins, som beskyddar men annars är en kraftgivande karaktär i den unga flickans liv. Ändå väljer flickan att dra ut med sjörövarna, ut mot det okända och farliga. På presspremiären spelas hjälten förtjänstfullt av Misa Lommi. Hon alternerar med Sophia Heikkilä i rollen.

Och det är ingen slätstruken värld unga Jim ger sig ut i. Här räds man varken psykiska problem, alkoholism, in i ryggmärgen onda karaktärer eller blodiga eskapader. Jag undrar i mitt stilla sinne hur femåringen som sitter bakom mig smälter allt detta. Hur bra som helst, är svaret under pausen.

Också dramaturgen har uttryckt att det skrämmande och obehagliga inte är någon match för barnen – bara omgivningen är trygg och historien har ett lyckligt slut. 

Det poängteras och ifrågasätts regelbundet under pjäsens gång att hjälten är en tjej, inte kille. När betraktaren redan vant sig vid att Jim är av kvinnligt kön fortsätter det att vara en grej i stället för att normaliseras. Det känns onödigt att ständigt kommentera kön – vi lever trots allt inte på 1700-talet.

I slutscenen stiger hjältinnan fram i en festblåsa. Symboliserar det att hon blivit rik och ska klä sig till fest? Läkaren, också klädd i finklänning, muttrar att "det blir hopplöst att jobba i den här" och Jim säger att hon är tillbaka till knäbyxorna nästa dag, men symboliken är ändå stor. Handlar det kanske om att växa upp och bli vuxen, med festklänningen som symbol? Ändå känns det aningen övertydligt och onödigt. Girls will be girls, kan någon säga. Men jag ser Jim som en hjälte vars kön inte behöver poängteras med getingmidja och pråliga tyllfållar. 

Elsa Kemppainen Reporter