Klartänkt och känslofull poesi

Mångkonstnären och renässansmänniskan Claes Andersson kan konsten att skriva poesi. Han debuterade med diktsamlingen Ventil 1962 och har sedan dess gång på gång bevisat sin finkänsliga kunnighet inom området med gripande och hejdlöst roliga dikter.

Claes Andersson: Det underjordiska utsiktstornet. Förlaget 2018, 62 sidor.

Anderssons nyaste diktsamling Det underjordiska utsiktstornet bjuder på omisskännligt anderssonska dikter med otrolig skärpa och språkkänsla. Om någon poet skriver på ett flytande sätt måste det vara Andersson med sin förmåga att kanalisera sitt kunnande som jazzpianist till poesins förtjänst.

Poeten som skriver i ålderns höst har förmågan att formulera insikter om olika livsskeden från barndom till ålderdom med en självupplevd auktoritet. Dikterna i Anderssons nya bok är klartänkta och insiktsfulla men de rymmer också stora känslor. De handlar självfallet om liv och död men också om poetik och politik, om kärlek och ensamhet. Det finns ett djupt allvar i dem och under ytan pyr den upproriska svarta humorn som Andersson är så känd för.

Resignation kryddad med humor

Alltid emellanåt förekommer det drömdikter i kursiv i diktsamlingen. De korta mardrömslika berättelserna fungerar som en extra krydda där poeten får dra nytta av sina psykiatriska kunskaper. Politikern Andersson är starkt närvarande i den sista diktsviten som består av tolv dikter som utspelar sig 1996 då han har nått höjdpunkten av sin karriär som kulturminister. Politiken har varit en av många utsiktsplatser i Anderssons liv och någon som har sett så mycket som han har kommit till en hel del insikter om världen och om människans plats i den.

En viss resignation när det gäller människan finns starkt närvarande i dessa dikter. Humorn underlättar känslan av resignation som bottnar i det att människan har så svårt att lära sig och svårt att konfronteras med sina problem. Den samhällskritiska rösten finns där men samtidigt skojar Andersson med till exempel den finländska tystnaden och dryckeskulturen med en spjuveraktig humor. I början av diktsamlingen skriver han om hatkärleken till Finland på ett lättsamt och samtidigt patriotiskt sätt.

Värda många läsningar

Claes Andersson är en lättillgänglig poet som presterar välkomponerade dikter som det lönar sig att tugga på långsamt och smaka på nytt. Det är inte alls på grund av tuggmotståndet utan för att fullt ut uppleva hur fina dikterna är. I diktsamlingen ingår också några fyndiga dikter om själva skrivandet och dess villkor. Speciellt vissa av de kortare dikterna innehåller kärnfulla element som visar tankens skärpa hos poeten. Han blir till och med programmatisk i sättet att belysa frågan hur man skall skriva. Den följande dikten utmynnar i en sorts varudeklaration som tar i beaktande författarens interaktion med läsaren:

Att skriva är att läsa in det ännu oskrivna

Att läsa är att läsa också det oskrivna

För en författare är det viktigt att låta bli att skriva

För läsaren är det viktigt att läsa också det

som blev oskrivet

Det är viktigt att författaren lämnar bort det

som framgår utan att det skrivs

Liksom författaren måste förstå vad läsaren vet

men kanske inte vill veta

Det underjordiska utsiktstornet är ett utsökt tillskott till Anderssons imponerande författargärning och försvarar sin plats i den samtida finlandssvenska litteraturen. Visdom och erfarenhet förenas med okuvlighet och lättsinnig lekfullhet i lämpliga doser. Ett och annat skratt bjuder den också för den som har sinne för svart humor. Mycket att grubbla på får man på köpet för det finns många orättvisor i världen och Andersson skulle inte vara Andersson utan ett skarpt sinne för olika missförhållanden.

Topi Lappalainen