Kajsa Ek tolkar svårspelad Honey

Bild: Pette Rissanen

Tove Appelgrens Honey gör upp med sig själv i den nyskrivna pjäsen med samma namn. Livsval, familjeliv och den moderna kvinnans dilemman behandlas när Honey intar Åbo Svenska Teaters scen.

Text och regi: Tove Appelgren. I rollerna: Kajsa Ek. Premiär: 22.3. kl. 19. Scen: Tiljan och på turné. Recensenten har sett pjäsen på genrepet 20.3.

Honey är en flerfalt frånskild ensamstående mamma, balanserandes barn och livet som frilansjournalist i en hektisk storstad. Hon tacklar livets motgångar som folk gör mest, och kämpar vidare genom att med falskt självförtroende konstatera att nog klarar hon sig. På scen står endast Kajsa Ek, men publiken möter utöver Honey också Honeys mamma Margareta, dottern Sissela och en rad andra karaktärer, däribland Honeys exmän, hennes psykoterapeut och hennes bästa väninnor.

Ramen för monologen är att Honey av sin psykoterapeut ombeds tala kring sina relationer på en konferens, men detta är något som syns främst i pjäsens början och slut. Pjäsen slut är välfungerande men förhållandevis förutsägbart. I stället är det första aktens slut som levererar – där dyker Appelgrens känsla för dramaturgi upp och väcker publikens begär efter akt två.

För många karaktärer

För sin publik berättar Honey om sina barns pappor, om sin mamma och sin dotter, om sin psykoterapeut – ja om nästan alla aspekter av sitt liv. Bara när det gäller de två yngsta barnens far svävar hon på målet och undviker bestämt att säga något. I övrigt blandas Honeys berättelse med anekdoter ur hennes liv, där bland annat karaoke-scenen väcker publikens förtjusning. Pikarna flyger till höger och vänster när Honey kommenterar mammans kräftskivor och pärlhalsband, dotterns pubertala muttrande och exmännens nya liv. Honey är helt enkelt rolig, stressad, robust och svajig. Appelgren och Ek låter Honey vara komplex och gör där en övertygande porträttering av en samtida kvinnas liv och identitet.

Kajsa Ek bär upp den komplicerade pjäsen väl, trots det otal karaktärer Appelgren funnit för gott att skriva in. Svårigheten i att konstant växla från karaktär till karaktär dämpar dock Eks framförande, som för övrigt lyser starkast i den monolog Honey håller om sin exman Lasse. Där får Ek stanna i rollen som Honey och förmedla känslorna och tumultet som Lasse drar in i hennes liv till fullo. Trots det svåra manuset gör Ek en strålande insats, och ännu bättre skulle pjäsen vara om antalet karaktärer begränsats till Honey, mamman och dottern. I samspelet mellan de tre finns nu möjligheten att tolka mamman och dottern inte bara som enskilda personer, utan också som Honeys inre kritiska röster. Mamman tycker att Honey inte gjort något av sitt liv medan dottern anser Honey vara gammal och ur sin tid. En större tonvikt på dessa karaktärer och ökad tydlighet i deras funktion som Honeys inre kritiker skulle ha höjt pjäsens nivå ytterligare.

Komiska inslag

Som den är nu tar de komiska inslagen över pjäsens djupare budskap om självförståelse och självförlåtelse. Pjäsen bjuder på en hel del skämt, och det är de som upprätthåller publikens intresse för monologen, komiken i pjäsen är nödvändig i det syftet men tjänar också väl som arena för tematiken ta form i. De många komiska inslagen bygger upp den bild av det finlandssvenska rummet som pjäsen Honey vill förmedla, samtidigt som hon själv ironiserar över den. Här finns överklassmamman med pärlhalsband och kräftskivor, tonåringen som för fram sina åsikter med hjälp av finsk slang och företagarmannen som inte har tid för sin partner.

Honey blandar högt och lågt och kommenterar sin samtid träffsäkert, allt medan publiken skakar av skratt. Hon säger sådant som alla känner till och kan driva med, samtidigt som hon berättar om svårigheten i att blotta sig själv och nödvändigheten i att våga göra det.

Frisk fläkt

Appelgrens första pjäs som dramaturg på Åbo Svenska Teater är välgjord och sevärd, om än med vissa outnyttjade potential. Hon gör Kajsa Eks skådespeleri svårare än vad det behövt vara, då en del av de många karaktärerna hade gått utmärkt att gestalta endast via Honeys berättande, i stället för att Ek som nu ska spela dem alla. Trots detta är Honey väl värd sin plats på scenen, mycket tack vare Kajsa Eks prestation, och jag ser fram emot att se vilka andra friska fläktar Appelgren kommer föra in i ÅST:s salonger.

Rättat 23.3 kl. 13.19: Pjäsen är Tove Appelgrens första som dramaturg på Åbo Svenska Teater. Recensenten såg genrepet 20.3.

Rebecca Mattbäck