Jussarö är en skattkammare för dykare

Kombinera några passionerade dykare, en vrakletare, en historieprofessor och statens havsarkeologiska team. Resultat: en skara som ger de anonyma vraken vid Jussarö en historia. På köpet kommer kanske en skatt.

– Där ute ligger Jussarögaddarna. De är en riktig djävulsåker, säger Rauno Koivusaari.

Det enda ögat kan se är några låga skär och på sina ställen vita gäss där vågorna bryts mot undervattensgrynnor.

Dykaren och vrakletaren Koivusaari är ombord på Museiverkets båt som stampat i sjögången på vägen från Baggö till Jussarö.

Havet stillnar först inne i hamnen vid den gamla sjöbevakningsstationen. Hit når vindarna inte.

I byggnaden där sjöbevakarna tidigare höll till huserar nu ett tiotal vuxna och hunden Korppu. Den bär runt på ett mjukisdjur, medan många av de tvåbenta bär en svart t-tröja med texten Finlands marinarkeologiska sällskap, Jussarö 2016.

Orsaken till att gruppen är här ligger på havets botten.

Farvattnen utanför Jussarö var en dödsfälla för forna tiders sjöfarare. Ingen vet exakt hur många fartyg som krossats mot de beryktade grynnorna, Jussarögaddarna.

I dag är området en skattkammare för både marinarkeologer och dykarentusiaster. Nere i havets gröna dunkel ligger hela vrak, vrakspillror och antagligen vrak ingen ännu hittat. Koivusaari bedömer att tiotals vrak finns inom en sjömils radie runt Jussarö.

Sedan måndagen den 13 juni har Museiverket haft fältarbete vid Jussarö. Intendent Riikka Alvik berättar att man systematiskt sammanställer information från skriftliga källor och arkeologiska data om vraken i dessa vatten.

– Vi vill att de anonyma vraken ska få en identitet och en historia, säger intendent Minna Koivikko.

Och ambitionerna slutar inte här. Koivikko hoppas folk ute i världen får upp ögonen för Östersjöns marinarkeologiska sevärdheter. Det kunde ge dykarturismen en puff framåt.

Östersjöns vrak är välbevarade och inte uppätna av skeppsmaskar, ett öde som drabbat gamla vrak av trä i saltare vatten.

Videofilmer är ett sätt att visa havsmiljön, tredimensionella modeller ett annat.

Koivikko tror på bildens makt.

– Få människor har varit i rymden, ända vet många hur där ser ut.

Entusiaster hjälper till

Hon och Alvik utgör tillsammans statens marinarkeologiska team. Under fältsäsongen får de hjälp av Päivi Jantunen.

Men teamet är litet och havet stort. Den här sommaren testar man därför att utvidga kretsen och har inkluderat flera dykintresserade.

På plats finns som nämnt dykaren Rauno Koivusaari. Han var bland annat med och hittade nederländska Vrouw Maria, ett handelsfartyg som sjönk i Nagu skärgård 1771.

Förra sommaren trodde han sig ha hittat vraket av ett ännu äldre fartyg, Hanneke Wrome, utanför Jussarö. Men träproverna som togs visade att vraket i Ekenäs skärgård "bara" var från 1700-talet.

Hanneke Wrome sjönk senhösten 1468. Med i djupet försvann 200 människor och en last med guld. Och Koivusaari har inte gett upp. Även den här sommaren letar han efter henne.

På Jussarö finns också medlemmar i Finlands marinarkeologiska sällskap, två medlemmar från den svenska motsvarigheten, Marinarkeologiska sällskapet (MAS), medlemmar i dykklubben H2O och Mikko Huhtamies, professor i nordisk historia vid Helsingfors universitet.

Huhtamies forskar i skeppsbrott på Östersjön på 1700-talet och har sammanställt en databas med över 500 skeppsbrott. I samma forskningsprojekt granskas också auktioner efter skeppsbrotten. Ibland kunde lasten bärgas, ibland kunde delar av själva skeppet räddas och säljas.

När Alvik visar en tredimensionell bild av ett vrak man filmat de första lägerdagarna undrar Huhtamies vilket det är.

– Det ska du svara på, småler Alvik.

Klocka, tegel och flaska

Så är det dags att visa de första dagarnas fynd. Koivusaari har lyft upp något som troligen är en del av en skeppsklocka, några röda taktegel och en krukskärva. De andra har fått korn på en flaska av lergods.

På frågan hur Koivusaari upptäckte klockan svarar han: "Pip, pip" och gör en svepande rörelse med armarna. Han använde alltså en metalldetektor.

Takteglen är troligen från tidigt 1700-tal eller ännu äldre. I Finland började man nämligen tillverka taktegel på 1700-talet, före det importerade man dem.

Fynden låg norr om ett skär. Koivusaari antar att ett skepp gått på grund på skärets södra sida och sedan har sydvästen och isen gjort sitt för att driva vrakresterna och lasten norrut.

– Där är fullt av taktegel. Kanske man hittar något om en last tegel i arkiven, säger han.

Här kan till exempel Huhtamies kunskaper vara till nytta.

Med passion för dykning

Anu Niemelä hörde om fältlägret då hon var i Porkala och dök. Hon bor i Sverige och jobbar på Tallink Silja. Sina lediga stunder tillbringar hon helst under vattenytan. Nu är hon på Jussarö, senare i sommar ska hon dyka i Sverige och på Åland.

– Det här är som ett sommarläger för vuxna, säger hon glatt och vinkar till sig Vesa Saarinen från H2O.

På Jussarö har Niemelä förberett en undervattensfilmning tillsammans med honom. De lade bland annat ut måttband och mätkäppar vid rester av ett vrak.

Sedan gick två andra dykare ner och filmade området. Därefter pusslade Niko Anttiroiko ihop informationen till en tredimensionell bild.

Minna Koivikko konstaterar att dagens dataprogram har revolutionerat dokumentationen under vatten.

– Det tog evigheter att mäta och rita för hand. Nu filmade vi i cirka en timme och Niko jobbade en dag.

Att kartlägga vrak påminner om ett detektivarbete. Många små bitar av information pusslas ihop till en större helhet. Den 3 juni skrev VN om Huhtamies arbete med att kartlägga skeppsbrott. Han hade bland annat hittat en rapport om kapten Herman Flockert, vars fartyg gick på grund på Jussarögaddarna 1777.

Det vraket är ännu inte hittat. Men Huhtamies är optimistisk.

– Rauno Koivusaari har eventuellt en idé om var fartyget kan ha sjunkit. Han har goda instinkter.