Judiska öden blev mångbottnad pjäs

Samarbete. Julian Garner och Hanne Horte samarbetar ofta med konstnärliga projekt. – I vår bransch är det jättebra om man kan hitta ett team som man inte behöver förklara sig så mycket för, säger Garner. Bild: Mira Strandberg

Den europeiska flyktingkrisen blev avgörande för Julian Garners pjäs om judiska flyktingar i Finland. Historien fick en aktualitet som gjorde det viktigt att återge den just nu.

Svenska Teaterns första premiär i höst är en nyskriven historiskt förankrad pjäs om judiska flyktingar i Finland, men också om identitet, tillhörighet och utanförskap. Pjäsen Tro är skriven av Fiskarsbaserade Julian Garner med scenografi av Hanne Horte.

– Jag fascinerades av judiska soldater i finska armén men temat blev så stort och jag kände att jag inte kunde äga den berättelsen. Sen läste jag Rony Smolars berättelse om Abraham Stiller, och han blev mer och mer fängslande för mig.

Men berättelsen om den judiska affärsmannen i Helsingfors som engagerade sig i de judiska flyktingarnas öde och kämpade mot att de skulle deporteras till Tyskland passade inte in i det sammanhang Garner hade tänkt sig.

Så kom hösten 2015.

– Berättelsen om de judiska flyktingarna blev alltmer en parallell historia till flyktingkrisen som pågick just här och nu. Hanne jobbade med flyktingar som kom och många av dem upplevde att de inte hade någon trygg plats att vara på. Det var en bra tid att berätta den här historien.

Vem avgör vem vi är?

Pjäsen handlar om en judisk mor och son som kommer till Finland från Wien och flyttas till en gård på den finska landsbygden. Deras värd är en krigsinvalid från vinterkriget, och ankomsten startar en utveckling som påverkar alla involverade. På gården får de judiska flyktingarna besök av Abraham Stiller.

– Mamman, Edit, har inte sett sig som judinna. Hon har vänt ryggen till judisk religion och kultur, vilket var rätt vanligt för urbana metropoliter på den tiden. Men efter Anschluss börjar alla andra ändå se henne som judinna, något hon kämpar emot.

Identitetstematiken i pjäsen kretsar kring frågor om huruvida vi själva kan bestämma vår identitet och även den diskussionen, tycker Garner, träffar en tidsnerv.

– Det pratas mycket om könsidentitet, politisk identitet och kulturidentitet i samhället just nu. Pjäsen ger den tematiken ett bra perspektiv.

Kläder blir klagomur

Ytterligare en dimension får pjäsen genom scenografin.

– Jag ville ha ett utrymme som är både fysiskt och metafysiskt, lite poetiskt, säger Hanne Horte.

Hon har använt sig av en vägg byggd av gamla kläder som målats över. Trots att scenografin till en början kändes makaber har hon fått positiv feedback av skådespelarna under repetitionerna.

– Först var skådespelarna kanske lite skrämda och tyckte att det var grymt att jobba i den miljön. Men så småningom har alla blivit jättepositiva.

– Scenografin blir en del av berättelsen och väggen blir en aktiv agent i pjäsen. Den har en kraft i sig och blir något som personerna måste förhålla sig till på olika sätt, säger Garner.

Ljud och ljus gör att scenografin också får många uppgifter – dels som en fond av förlorade själar, dels som något av en klagomur.

Antisemitism sätter sig i huden

Det är inte första gången Julian Garner tar sig an antisemitism och Förintelsen. 1981 skrev han en pjäs om judar i Norge och 1996 om judar i Polen. Orsaken till intresset är personlig: Garner har två barn som är judiska, och hans ex-fru är judinna. Både ex-frun och döttrarna är praktiserande judar, aktiva i församlingsverksamhet där de bor.

– Jag är själv inte jude men jag har levt med ena foten i det judiska samhället i trettio år. När man har upplevt barn som får växa upp med antisemitism så känner man att världen är farlig, det sitter i huden på en. Man dras inte till det, utan man är i det, säger han.

Han hoppas att pjäsen kan bidra till en insikt om att alla är individer med unika historier.

– Det går inte att dra alla över en kam och säga att alla flyktingar är sådana. Det finns ingen "typisk historia", för alla har en helt egen berättelse.