Jubilar i dag

Det som verkade vara gemensamt för många människor var övertygelsen om att deras sätt var det normala. Jag såg mera omedvetenhet och oförståelse än rädsla i mötet med det främmande.

Femtio år var väldigt gammalt och värdigt och man fick en guldklocka på arbetsplatsen. Då, för länge sedan. I HBL fanns en rubrik "Jubilar i dag" med en liten blomma och den sidan hoppade jag alltid över för något så tråkigt hade jag sällan sett. Annat var det med Minibladet!

Åren har gått. Nu förstår jag lite bättre hur mina äldre vänner upplevde sin medelålder, men de är redan någon annanstans. Det känns ibland vemodigt. Men det är fascinerande att fundera på hur livet formas och formar.

Jag hade turen att växa upp i två väldigt skilda världar. Pendlandet mellan olika kulturer lärde mig tidigt att saker och ting som betraktas som vanliga och det enda rätta kan vara varandras motsatser. Det som verkade vara gemensamt för många människor var övertygelsen om att deras sätt var det normala. Jag såg mera omedvetenhet och oförståelse än rädsla i mötet med det främmande. Det finns nyanser och enskilda människor var man än befinner sig, många anammar med åren en ny kultur och det finns alltid infödda, oförstådda original, men som bikulturell har jag ofta upplevt en viss identitetskris: Ibland är det dubbelt, ibland halvt, ibland precis rätt.

Jag känner inte någon som delar mitt ursprung. I många år bar jag stämpeln Annorlunda var jag än befann mig. Ofta placerade jag mig själv uppgivet i det facket, innan någon annan hann före. Men i något skede började jag ompröva min självbild, min tillvaro kunde ju inte vara exotisk för mig själv! Jag fick en ny bild av mitt liv där betraktarens ögon kom i bakgrunden. Jag blev vanlig.

När barnen gick i dagis fick vi fina ord på det: "Alla gör på sitt sätt."

Som finlandssvensk möter jag, som många, fortfarande de förundrade frågorna om hur man kan leva i en så "begränsad tillvaro", hur det är möjligt att man inte kan uttrycka sig fulländat på majoritetsspråket? Kommer finlandssvenskan att överleva? Eller frågan om varför en utlänning någonsin skulle vilja integreras på svenska i Finland …

Då jag var yngre förklarade och argumenterade jag mera. Nu brukar jag bara säga att vardagen till syvende och sist är det avgörande, inte de högtravande teorierna eller statistiken eller nyttotänkandet. Var och en lever sitt liv. Man bor där man bor, och även om det är litet så finns det ingen som bor i ett helt land på en och samma gång. Den som bor mitt i metropolen har också ett område där vardagen utspelas. Man har den familje- och arbetssituation man har, talar de språk man talar (kanske letzeburgish i pyttelilla Luxemburg) och allt präglar livet och är, på sätt och vis lika normalt, hur olika det än kan vara.

Jag kommer inte att få någon guldklocka i dag, trots att jag hör till en krympande skara människor som använder armbandsur. Tiderna förändras. Vi förändras och vår tillvaro är ändå begränsad – som alla andras – men när man lägger ihop våra erfarenheter öppnas ett fascinerande kalejdoskop inför våra ögon. För det vill jag tacka livet! Det är förunderligt.

Maria Serrano sagoberättare, lärare och tolk