Jazziga toner och kraftfull stämsång

Sångarna i Katarina Singers har kärnfulla röster. De är varma, stadiga och ljuder klart.

Vem: Katarina Singers under ledning av Åsa Westerlund. Musiker: Jan Hellberg, piano och orgel. Peter Grans, kontrabas. Toivo Hellberg, trummor. Var: Katarina kyrka, Karis. När: 28.10 klockan 18.

Koristerna är samlade i halvcirkel med dirigent Åsa Westerlund framför. Felix Mendelssohn-Bartholdys Veni Domine och Laudate pueri ligger onekligen högt för dagens röstlägen. Renheten lider på grund av detta, men sångarna gör så gott de kan för att greppa de högsta tonerna.

Publiken applåderar och konserten kommer i gång ordentligt med tre sånger ur sviten Vägen till regnbågen av den svenska kompositören och kyrkomusikern Nadja Eriksson. Dessa ackompanjeras förtjänstfullt av Jan och Toivo Hellberg på piano, respektive trummor och Peter Grans på kontrabas. Detta tonläge passar kören ypperligt och sångarna ser avslappnade ut i sina mörkblå klänningar och med röda mappar. Den andra sången, Öppna ditt hjärta för kärleken, har jazziga harmonier i 6/8-takt med släng av gospel och är min klara favorit i denna svit.

Jag har emellanåt svårt att höra texten i kyrkans vibrerande eko. Trots det så kommer det fram att texterna är anderika och godhjärtade och de skulle jag gärna höra mera av i tolkningen. Lite mer intensitet och glädje skulle kunna genomsyra fraserna för att nå hela vägen fram.

Tillsammans sjunger vi alla den nya psalmen 820, Omätlige, vars hjärta rymmer världen. Koristerna har i detta skede förflyttat sig upp på läktaren och står runt orgeln och sjunger Per Gunnar Peterssons spännande Tre canti sacri i dramatiska stämmor i oktaver, kvarter och kvinter. Sångarna sjunger aktivt och samarbetar även utan synlig kontakt med publiken. Vi som lyssnar får verkligen lyssna. Orgelns minimalistiska och kromatiska ackompanjemang i sista delen Alleluia är välbehagligt avskalat och snyggt.

Konsertens vackraste stycke är folksången Jerusalem från Irland i ett arrangemang av Michael McGlynn, där Westerlund med vackra melismer tillsammans med Åsa A. Westerlunds klara stämma sjunger solo omgivna av kanonstämmor och orgelpunkt. Jag gillar att man använder hela kyrkans utrymme och vandrar omkring medan man sjunger. På detta sätt får man som publik en omslutande musikalisk upplevelse.

Den polyfoniska groove som uppstår tillsammans med baskompet i spiritualen Oh, won't you sit down? får både kören och publiken att svänga med. Avslutningsvis blir det mera medryckande musik med Nidaros Jazz Mass av Bob Chilcott. Koristerna lever sig in i musiken och tonerna får ordentligt fotfäste och sångarna vågar dansa runt på de färgade ackordens ljudmattor. Bandet håller en prima intensitet trots att de håller tillbaka på volymen för att inte överrösta kören. Vi har verkligen fått ta del av ett mångsidigt konsertprogram och vi får ännu höra Chilcotts Agnus Dei på nytt innan vi traskar hemåt.

Sara Selenius