"Jag har alltid haft lätt för att leva"

– Min lycka har nog varit att jag haft så lätt för livet.Det säger Ebba Nordman, som fortfarande är pigg och alert som få, trots att hon nyss fyllt 100. Vig och spänstig är hon också, som man blir om man gymnastiserat varje morgon. Visst har livet bjudit på sorg och motgångar, men de har varit till för att övervinnas.

Den senaste tiden har bjudit på ett späckat program för Hangös piggaste 100-åring Ebba Nordman.

Tidigare i höst hade utställningen Självständighetens årsbarn vernissage. Då var Ebba självklart på plats, då hon var en av de äldre Hangöbor som fotograf Arja Järvilehto förevigat i sin porträttserie. Den 17 oktober fyllde Ebba 100 år, och uppvaktades av personalen och kamrater på vårdhemmet Källan, där hon bor. Sedan var det dags för släkt och vänner att fira familjens äldsta. Släkten finns i Salo, Sverige och Hangö. För två veckor sedan ordnades stort kalas i Ebbas tidigare hem på Urskogsgatan.

– Mitt barnbarnsbarn Stella spelade Säkkijärven polka på dragspel så det spritte i benen, för jag har alltid älskat att dansa!

Krutdurk

Att intervjua Ebba är alls inga problem. Visserligen vilar hon på maten när vi dyker upp, men tar sig genast upp i sittande ställning.

– I den här åldern får jag inte bli och ligga, då kommer jag snart inte upp längre, konstaterar hon, och svingar benen över sängkanten.

Inga onödiga krusiduller. Och kanske är det just den okonstlade inställningen som är hemligheten bakom ett långt och aktivt liv.

– Jag kan vara ganska rak och säga vad jag tycker, men jag har humor också, säger hon med ett skratt.

Stort ansvar tidigt

Den 17 oktober 1917 föddes Ebba Elin Säilä i Muurla. Hon var den fjärde i en syskonskara på sex; fem flickor och en pojke.

– Min pappa var döpt Oskar Vilhelm Ståhl, men släktnamnet förfinskades till Säilä.

Mamman, Naima Elin Säilä gick bort i tuberkulos då Ebba var endast 6 år gammal. Ebba var inte mer än ett barn när hon själv fick ta ett stort ansvar för sina yngre syskon Martti Olavi och Margit Alice.

– Jag minns en julfest när jag var 11–12 år och småttingarna skulle ha festkläder. Jag virkade en jumper åt alla, men det visade sig vara svårare att göra byxor åt min bror. Kvällen innan sprang jag till grannen för att få hjälp att passa ihop bitarna till plagget. Grannarna blev förskräckta över att jag som var som ung tillverkade kläder åt mina småsyskon. Jag svarade att det inte finns någon annan som gör det.

I moderns frånvaro blev fadern speciellt viktig:

– Han var en väldigt fin människa, han lämnade aldrig oss barn och han såg till att vi hade allt vi behövde. Samtidigt hade vi hade stor respekt för honom, när han sade något så lydde vi.

Från Salo till Hangö

Under kriget var Ebba med i en dansgrupp på sex kvinnor, som åkte till fronten för att hålla humöret uppe på soldaterna. Det var olika gymnastikföreningar som sammankallade grupperna, och under de två veckor i taget som Ebba var borta från sitt jobb Andelslaget Tähkäri fick hon lön.

– Jag har varit på Karelska näset, i Syväri och i Karhumäki. Så jag har varit i kriget.

I slutet av kriget träffade hon blivande maken, Hangöbon Erik Nordman i Salo. År 1944 gifte de sig och flyttade då till Eriks hemstad.

– Jag tyckte han var så stilig, och han var en bra man. Varje kväll pratade vi om vad som hänt under dagen. Han hjälpte mig och stöttade mig i allt.

När paret träffades talade de finska, men i och med flytten blev det aktuellt att lära sig svenska.

Företagsam

Företagsam som Ebba är, startade hon en affär på Kapellhamnsvägen, som hon drev fram till sin pension.

– Jag läste Hangötidningen och i butiken frågade jag alltid av mina anställda flickor hur man sade saker på svenska. Så lärde jag mig prata, det var ganska lätt.

Ebba säger att hon också alltid haft en stark känsla för rättvisa.

– Efter kriget var det många män som söp, och till och med sådana som misshandlade sina kvinnor. Erik sade alltid att jag inte skulle blanda mig i det där, men jag kunde inte låta bli att ingripa. Jag har aldrig kunnat se människor fara illa eller utsättas för våld.

Tidig änka

Oberoende av vad Ebba pratar om, genomsyras hennes tal av positiva omdömen. Alla människor är fina, duktiga eller arbetsamma.

– En orsak att jag haft ett bra liv är nog att jag haft så fina vänner, säger hon. Och så har jag alltid haft lätt för mig i livet.

Ändå har livet bjudit även på motgångar och sorg. Som 65-åring förlorade hon maken i cancer. Ebba blev änka, men att gifta om sig har aldrig varit aktuellt.

– Jag hade fullt upp med annat. Jag har aldrig brytt mig inte om någon annan man än Erik. Visst kunde jag gå ut och dansa med sedan var det ovi kiinni, säger hon med ett skratt.

Tio år till

Ebba är mycket släktkär och säger att hon är stolt över sina söner Affi och Nisse, som också är starka och framåt, liksom de fem barnbarnen och nio barnbarnsbarnen.

Hon kan tycka att det är lite trist att inte alla av hennes kamrater är lika pigga som hon, men inser att det är livets gång.

– Jag kunde tänka mig att leva tio år till, för jag har ju ingen värk, bara lite problem med hjärtat. Jag försöker gymnastisera, men jag får inte jympa för mycket. Men jag försöker leva regelbundet; varje morgon klockan 8 stiger jag upp och äter min gröt.

Ett rikt liv

Ebba säger sig fundera på om hon ännu har någon uppgift här i livet, och vilken den i så fall är. Kanske kunde hon bli president, säger hon på skämt, men berättar sedan stolt att hon fick ett brev av president Sauli Niinistö på 100-årsdagen, i vilket hon avtackas för sitt värv för republiken Finland.

– Det känns trevligt att få erkännande för det jag gjort. Jag har alltid haft lätt att ge åt andra … Kanske är det därför jag aldrig blivit rik trots att jag jobbat så mycket.

Men man kan ha ett rikt liv ändå, även om det inte mäts i pengar. Det, om något, är hundraåriga Ebba Nordman ett levande bevis på.

Ebba Nordman om:

Finland: Jag önskar att alla som bor i Finland skulle uppskatta vilket bra land vi bor i.

Politik: Politiken har ändrat oerhört under min livstid. I dag är partierna mycket närmare varandra, det är inte så mycket ideologi.

Arbete: Jag var nog aldrig borta från jobb. Hade jag fyrtio grader feber på kvällen, stod jag bakom disken i butiken följande morgon.

Sin familj: De är så duktiga alla, men jag märker nog att unga i dag har mycket att tänka på.

Sin passion: Jag älskar att dansa och jag är sådan som benen hoppar på.

Att bli tidigt moderslös: Visst har jag saknat min mamma. Hon kallade mig för Kippura när jag var liten, för jag kom ut med fötterna före. Jag har alltid haft bråttom framåt.