"Jag blev tafsad på brösten och släpad i korridoren"

Tonåringar är trötta i skolan och har svårt att koncentrera sig. Helsingforspolitiker föreslår senarelagd skoldag.Bild: Mostphotos

Sexuella trakasserier från tonåren påverkar långt senare i vuxenlivet. Amanda känner sig ännu i dag obekväm att umgås med män och sin mamma har hon svårt att lita på.

Amanda är drygt 30 år, gift och har två barn. Hon är rätt självsäker, trygg i sig själv, målmedveten och lever sitt liv utifrån sig själv och sina och familjens värderingar.

Den bilden är långt i från hennes tonårsjag. Hon var en försiktig och känslig tjej, som ingick i ett gäng med tre andra tjejer. Gruppen umgicks också i större grupper och på det stora hela var Amanda, som egentligen heter något annat, omtyckt. Men ändå var det hon som blev utfryst och utsatt för sexuella trakasserier.

– När jag ser tillbaka på högstadiet var det en hemsk tid. Att vara försiktig och känslig såg jag som dåliga egenskaper. Då någon tog kontakt med mig var jag var jag säker på att jag gjort något fel.

I tjejgruppen började ledaren klandra Amanda för olika saker och fick de andra med sig och fryste ut henne.

Hon var också sent fysiskt utvecklad och blev kallad plankan.

Det ledde till att då hon väl utvecklades och fick bröst klädde hon sig i lösa kläder.

Släpad i korridoren

Så småningom ändrade mobbningen form och övergick i sexuella trakasserier. Det var speciellt en större pojke som hade Amanda som sitt offer.

– Varje rast hängde vi i alla i korridoren, jag blev tafsad på brösten, också under behån, en gång rev han upp jumpern och behån. Han försökte dra ner mina byxor, han släpade mig i korridoren och jag höll i mina byxor. Jag tänkte att om jag ändå skulle ha kraft att slå eller sparka honom.

Hon upplevde dagligen att det var hemskt att stiga ut ur klassrummet då hon visste vad som väntade på rasten.

– Det var jobbigt för jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till det, så jag gick med och skrattade åt det.

En annan incident hon minns är första kyssen med en pojke hon var kär i.

– Han ville pussas med mig, och det ledde till att de andra tyckte jag var världens värsta slyna och hora. Så jag gjorde slut med honom.

Rädd hela tiden

Amanda tog upp mobbningen med lärare och med sin mamma. Både i skolan och i hemmet var förklaringen att det hör till och att killen som tafsade på henne egentligen är kär i henne.

Amandas pina tog slut efter åttan i högstadiet. Då hittade hon en pojkvän och bytte umgänge.

– Även om mobbningen pågick tidsmässigt en relativt kort tid, två år, var det jobbigt. Jag hade dålig självkänsla, var hela tiden rädd och analyserade mitt beteende, jag var rädd för att göra något fel.

Amanda umgås ännu med tjejgänget. Då de var i 20-årsåldern bad ledaren henne om ursäkt för sitt beteende.

– Jag insåg då att jag verkligen behövde få höra det.

Lyhörd för egna barn

Den här veckan börjar Amandas äldre dotter skolan. Amanda ser sig själv i henne.

– Jag är orolig över vad hon ska tvingas gå igenom. Samtidigt är jag ändå imponerad över all info vi fått om mobbning och förebyggande arbete och hur man pratar med barnen i dag.

Amanda har varit mån om att stödja sin dotter i hennes utveckling.

– Jag vill stödja henne så hon kan känna sig trygg i sig själv. Vi pratar och lyssnar mycket inom familjen och ser till att ge henne utrymme. Hon ska våga komma hem och berätta om något är på tok. Jag försöker vara lyhörd och ge råd hur hon kan göra i olika situationer.

Mental träning

Då metoorörelsen kulminerade i höstas var det omvälvande för Amanda. Då var hon ännu inte redo att dela med sig av sin historia. Hon förträngde länge det som skett men nu vet hon att mycket i vuxenlivet har präglats av de två svåra åren i högstadiet.

– Allt har satt sina spår, det går inte att sopa under mattan.

Amanda har inte gått i terapi men har pratat mycket med sina vänner om det som skett. Hon har också satsat på mental träning för att öka självkänslan.

– Genom att läsa och lära mig har jag insett att jag duger som jag är, jag vill vara ärlig med mig själv och sluta jämföra mig med andra. Trakasserierna gjorde att jag hade felaktig kroppsuppfattning.

– Jag tycker mera om min kropp i dag, men jag är inte stolt över den. Fortfarande har jag svårt att gå i bikini på en strand där det finns många människor, men jag gör det.

Vill inte ha män nära

Hon känner sig fortfarande obekväm att umgås på ett naturligt sätt med män.

– Om vi är på en tillställning vill jag inte att män kommer nära eller visar intresse för mig, trots att jag vet att det är helt normalt. Däremot klarar jag av ta emot komplimanger i förbifarten.

Mammans bemötande av Amanda i tonåren har också satt sina spår. Hon har kontakt med henne och de ses ofta.

– Men jag har svårt att lita på henne och jag öppnar mig sällan för henne om det är problem i familjen eller på jobbet.