Ja till frihet, nej till kärnkraft

Västnylänningarna har flera gånger gått man ur huse för att uttrycka sin vilja.

"Till t.f. poliskommissarien N. Schadvoin.

Sedan Ni öfvertagit ledningen af poliskåren i Ekenäs, har densamma dag för dag försämrats.

---

Ordningen på gatorna är bedröflig. Brutala våldshandlingar äro vanliga företeelser. I denna stund är missnöjet så starkt, att vi alla fordra att Ni omedelbart lämnar Eder plats."

Bland annat de här formuleringarna ingick i den eldiga skrivelse, återgiven i Vestra Nyland 26 maj 1905, som en stor folkförsamling enades kring dagen innan i ett försök att avsätta polischefen i Ekenäs eftersom man var missnöjd med både ordningsmakten och den ökande oron i staden.

På kvällen vid halv niotiden hade kring 500 personer samlats på torget i staden för att uttrycka sitt missnöje. Efter att skrivelsen under stort bifall upplästs tågade folkmassan ut till Schadvoyns hem i Österby för att där spika resolutionen på farstudörren – själv syntes kommissarien inte till.

Väl tillbaka på torget rev de protesterande ner en "förhatlig" skylt som polisen satt upp på stadshusets vägg och slängde skylten i sjön. Deltagarna skingrades efter att de utbringat leverop för fosterlandet och friheten.

Folkmöten under strejk

Händelsen berättar mycket om de förändringar som var på gång i vårt samhälle åren innan Finlands självständighet.

Den tilltagande förryskningen och motståndet mot den bidrog till spänningarna. Generalguvernören Nikolaj Bobrikov hade skjutits 1904 och det året inleddes också kriget mellan Ryssland och Japan. Efter de ryska motgångarna i kriget som slutade 1905 utbröt en strejkrörelse som också nådde Västnyland i slutet av oktober samma år.

Under storstrejkens dagar möttes stora skaror västnylänningar vid Bryggeriplanens brunn i Ekenäs för att där avhandla frågor av samhällelig betydelse.

Den 31 oktober träffades enligt VN "en för våra förhållanden synnerligen stor mängd medborgare af alla klasser". Under den dagen enades deltagarna bland annat att landet måste få en ny senat, att lantdagen bör sammankallas och att de ryska tjänstemännen ska avlägsnas från sina poster.

I Skepparträdgården restes 1966 en skulptur till minnet av aktiviteterna vid "Frihetsbrunnen".

Massiv protestvåg

Tidningen Västra Nyland har naturligt på olika sätt bidragit till både opinionerna och aktiviteterna bland invånarna. Ett av tidningens genom tiderna största scoop lade grunden för en massrörelse av sällan skådat slag i vår region.

Den 30 oktober 1970 kunde VN berätta att det var Neste som var ute efter ett flera hundra hektar stort strandområde i Tvärminne i dåvarande Ekenäs landskommun. Därefter började det statsägda storbolagets planer på en raffinaderietablering rullas upp.

Ett oljeraffinaderi var inget västnylänningarna ville ha och planerna ledde till en enorm protestvåg, som omfattade både demonstrationer och en massadress som samlade över 73 000 namn. VN och Nya Pressen deltog aktivt i namninsamlingen och bidrog tillsammans med över 13 500 namnteckningar.

Debatten rullade på i flera år.

Frågan avgjordes 1973. Något nytt raffinaderi blev det inte för Neste, vare sig i Tvärminne eller på de alternativa ställena Kopparnäs i Ingå, Störsvik i Sjundeå eller Pyhämaa mellan Nystad och Raumo som regeringen fattade ett principbeslut om att blir det nya raffinaderiets placeringsort.

I stället valde bolaget att bygga ut sin anläggning i Sköldvik i dåvarande Borgå landskommun.

Kärnkraft som option

Något kärnkraftverk byggdes heller aldrig i Västnyland, trots att två olika ställen seglade upp som alternativ. I september 1971 stod det klart att Industrins kraft planerar ett kraftverk i Bromarv, medan Imatran voima, IVO, önskade bygga ett i Kopparnäs i Ingå.

Bromarvborna blev helt tagna på sängen av planerna, som ganska snart styrdes om då Industrins kraft i stället valde Olkiluoto i Euraåminne. Innan det hann bolagets representanter grillas av Bromarvborna på ett eldigt möte i föreningshuset Hembygdens Väl, dit flera hundra personer hade sökt sig.

Fick grönt ljus

Ingåborna hade redan året innan fått veta att Industrins kraft var ute efter Kopparnäs, men nu var det alltså IVO som ville realisera planerna på ett kraftverk där.

Området som numera ägs av föreningen Nylands friluftsområden kunde faktiskt vara en inhägnad kärnkraftszon i dag.

1973 uttalade sig kommunfullmäktige med vissa reservationer positivt om planerna. Utifrån det gav regeringen följande år IVO klartecken att börja planera anläggningen.

Kritiken mot projektet hårdnade och snart hade en riktig folkrörelse tagit form. En namninsamling mot planerna genomfördes och ett flertal möten ordnades.

Tio mot nio

I maj 1975 röstade kommunfullmäktige i Ingå efter en intensiv debatt och med rösterna tio mot nio att planen för Kopparnäs ska förkastas. Mötet föregicks av en antikärnkraftsdemonstration, som samlade cirka 500 deltagare.

IVO vek sig ändå inte och dragkampen fortsatte. Den 15 juni 1977 hettade det till ordentligt på ett möte i Åvikhemmet i Sjundeå. Där hölls vattenförrättning med syftet att höja nivån i Vikträsk för att bland annat trygga det planerade kraftverkets behov av sötvatten.

Det stormiga mötet ackompanjerades av en ljudlig demonstration utanför.

Något kraftverk byggdes aldrig. I en artikel i Västnyländsk årsbok 2007 konstaterar Henrik Ekberg att frågan slutligen avfördes från dagordningen 2003, då området såldes till den nyländska friluftsområdesföreningen.

Källor: VN 1905, 1970 och 2011. Henrik Cederlöf: Ekenäs stads historia III. 1964. Henrik Ekberg: Kopparnäsrörelsen – gräsrötter mot toppar. Västnyländsk årsbok 2007.