Internationellt i Magasinet

Konst från olika hörn av världen, bland annat Kina och Japan, visas just nu i Fiskars i det vackra Magasinet.

Utställning: Smash. Hit. Repeat. Plats: Magasinet i Fiskars. Tid: 30.7–20.8. Medverkande: Maikki Pekkala, Mafune Gonjo, Yu Gao, Marin Strebelle, Sebastioen Baverel & Vincent Bonnefille, Lulu Halme, Maria Lewis, Stefan Nyström, Ron Nordström, Deepa Panchamia, Kesha Bruce, Eva Vevere, Tarja Ervasti, Maija Flore, Masha Ryskin & Serge Marchetta, Aurore Leduc, Jun Itoi.

Det är inte mindre än nitton konstnärer som arbetsgruppen Kati Sointukangas, Ron Nordström och Lulu Halme i Fiskars lyckats samla ihop till utställningen Smash. Hit. Repeat. De tre ville skapa en helhet som lyfter fram den internationella mångfalden som Fiskars tio år som värdort i residensprogrammet Air (Artist in Residence) har inneburit.

Utställningen har byggts upp med låg budget och mycket frivilligjobb eftersom gruppen fick avslag på sin anhållan om bidrag för projektet. Tack vare möjlighet att återanvända utställningsmateriel som till exempel fondväggar och podier har teamet trots allt lyckats skapa en snygg helhet.

Dessutom är Magasinet som utrymme inspirerande i sig och som regelbunden besökare i Fiskars har jag saknat konstutställningarna just där. Basarer och andra evenemang i alla ära, men konst gör byggnaden mest rättvisa.

Silo i tre plan

Vilka möjligheter byggnaden med sina tre våningar faktiskt innebär märks inte minst i Tarja Ervastis Loupe 2,1 som i mitt tycke hör till utställningens intressantaste verk. I och för sig vet besökarna inte om att de föremål av ben som återspeglas när man tittar ner i luppen faktiskt befinner sig längst ner i den gamla silon. De spännande effekterna skapas med hjälp av speglar och ljus.

Ervasti är en av de Fiskarsbosatta konstnärer som bjudits att delta. Fiskarsbo är också Deepa Panchamia, vars verk Seducer utgör ett blickfång på utställningen. Panchamia visar än en gång ett textilkonstverk, en klänningslik installation i speciell veckad textur som man inte kan annat än beundra. Panchamia kom ursprungligen till Fiskars via Air-programmet men är numera fast bosatt där.

Ron Nordströms videoverk går inte heller spårlöst förbi, det väcker både känslor och frågor. Bakom ett skynke kan man se rörelser av människor, och samtidigt som skynket döljer personerna, kommer de paradoxalt nog också närmare betraktaren. Medvetandet om kroppsligheten förstärks. Frågorna som väcks i mig handlar om distans och avstånd, eller en självvald eller ofrivillig hinna mellan oss själva och andra, och våra kanske mindre lyckade försök att verkligen nå varandra.

Från Kina och Japan

Yu Gao från Kina är den senaste i raden av residenskonstnärer, i sitt hemland en högt skattad nutidskonstnär som fick statligt stipendium för sin vistelse i Finland.

Hon visar tre lågmälda verk som är sinsemellan ganska olika, och inte nödvändigtvis öppnar sig helt lätt enbart visuellt. En video fokuserar på hennes egen navel då hon är i nionde månaden gravid, och en linje flyttar sig långsamt över den. Eftersom ljuden låter som skottlossning är det lätt att associera de rörliga linjerna till gevärssikten, vilket ger en mycket krigisk tolkning av verket. Efter ett samtal med Yu Gao förstod jag att hon relaterar verket till förväntningar, och de fem linjerna i olika färger har att göra med religiösa ceremonier i hennes hemland.

Ett av de andra verken tar fasta på stupade soldater och består av en åker med lerhuvuden.

En japansk konstnär som låtit sig inspireras av den finländska naturen är Jun Itoi som fotat skogen under årets alla dagar, och fogat samman bilderna till ett stort rutfält. Bilderna från den varma årstiden är från Fiskars och vinterbilderna med rikliga snödrivor från Kemijärvi. Ljuset är i fokus, ofta vackert silande genom grenverken. Itoi fotar – ovanligt nog – med film och bilderna har framkallats i hemlandet, skannats och printats ut i litet format för utställningen.

Vitt och virkat

Masha Ryskin och Serge Marchetta, från Kanada och USA, jobbar ofta tillsammans och är intresserade av ljus och skuggor, vilket resulterat i transparenta målningar som vid en första anblicken ter sig ganska bleka men växer med närmare studium.

Aurore Leduc, bosatt i Paris, vill utforska förhållandet mellan populärkultur och högkultur, vilket onekligen är en lovvärd uppgift och inte helt lätt. Det gör hon med att visa en rad huskroppar som lyser vita mot de mörka trägolven. Att de är virkade visar poängen: Ett simpelt kvinnligt hantverk som att virka kan väl aldrig vara högkultur, eller hur!? Inom nutidskonsten är det för all del accepterat att använda hur varierande material och metoder som helst, förutsatt att konceptet är det rätta.

Många flera verk kunde nämnas, men i en utställning med nitton konstnärer är det svårt att göra alla rättvisa.