Interaktion för integration

Fawaz Arafeh från föreningen MaKuRa, Paula Vilkama och Karin Ljung från invandrarbyrån och Nina Fabritius-Ylitalo från Raseborgs finska församling deltog i nätverksmötet som Folkhälsan hade kallat till i Karis. Bild: Kristoffer Nöjd

Inom ramarna för projektet Mångkulturell Folkhälsa hölls på Folkhälsans initiativ i onsdags ett nätverksmöte för alla som vill göra något för invandrare eller kanske redan hjälper dem. Det största behovet bland invandrare och asylsökande är inte materiellt utan socialt.

Till exempel på Röda Korsets internationella kafé som har öppet varannan torsdagskväll i Villa Haga, består klientelet främst av unga män med invandrarbakgrund.

– Det är finländarna som saknas, säger Hanna Penttinen som driver kaféet mer eller mindre på egen hand.

Överlag konstaterade man att invandrarna i staden gärna skulle träffa ortsbor i större utsträckning.

Man efterlyser framför allt fler vänfamiljer. De kan vara den enda kontakten invandrare har till det finländska samhället.

– Jag skulle gärna se att den fanns ett slags vänpool. Det skulle inte behöva vara så officiellt. Huvudsaken är att man inte skulle vara tvungen att vänta så länge på att få träffa någon, säger Karin Ljung som är invandrarkoordinator i Raseborg.

Minna Fabritius, som är en av grundarna till föreningen Mini som hjälper asylsökande, efterlyser i synnerhet unga finländska män till den här verksamheten.

– De killar som spelar fotboll har sitt på det torra, men också de övriga skulle behöva någon att umgås med.

Tärande ensamhet

Invandrarbyrån i Raseborg har 94 personer i sitt integrationsprogram. Det här är i huvudsak människor från Syrien, Irak och Afghanistan som har beviljats uppehållstillstånd. Största delen av dem bor i Karis som har ett gott rykte bland invandrare. Av Raseborgs 68 kommunplatser är 62 besatta, några har flyttat bort. Enligt syriern Fawaz Arafeh från Invandrarnas Kulturcentrum i Raseborg – MaKuRa finns det många som vill bort.

– Här finns så lite människor och så lite umgänge för dem.

Ensamhet, bristen på sammanhang är ett stort problem.

– Det värsta är om de har familjen någon annanstans. De kanske dessutom har ett utkomstkrav på sig, de måste kunna visa att deras försörjning är tryggad innan de kan återförenas med sin familj, säger Paula Vilkama som är flyktinghandledare i Karis.

Ingen återvändo

I Raseborg finns dessutom ett fyrtiotal asylsökande som väntar på besked. Det finns till och med sådana som fått tre negativa beslut och sådana som ansökt om asyl på nytt med stöd av nya bevis.

Detta är personer som är inkvarterade privat, alltsedan förläggningarna har stängt.

– En del har en eller två hemma hos sig, andra hjälper med hyrorna för en eller flera familjer, säger Maija Lehtinen.

Enligt Lehtinen, som jobbat mycket med asylsökande, kommer behovet av heminkvartering sannolikt att växa när förläggningarna i Evitskog och Hangö stängs.

Du är bekant med flera av dessa människors bakgrund – hur många tror du kommer att få stanna?

– Jag vet inte. En bråkdel. För en del har processen pågått redan i två år.

Under åren 2015–2016 var endast 26 procent av asylbesluten i Finland positiva. Syrier och afghaner har beviljats asyl i större utsträckning än irakier.

Så det finns en risk för fler papperslösa i Raseborg?

– Det tror jag. Det handlar om människor som inte kan fara tillbaka. De är rädda för sitt liv. Jag vet en man som vill resa tillbaka till sitt hemland på grund av den hopplöshet han kände i Finland. Men hans fru som var kvar i hemlandet bad honom att inte komma. Hon har hellre en levande man i Finland än en död familjefar i hemlandet.

Lehtinen säger att det också är möjligt att man som papperslös inte vill stanna i lilla Raseborg utan att man flyttar till någon större stad där man inte märks lika bra.

De senaste veckorna har det diskuterats huruvida man borde skärpa bestraffningen av människor som inkvarterar eller i praktiken gömmer papperslösa för myndigheterna. Man har senare preciserat att det inte handlar om att bestraffa själva hjälpandet, utan att man snarare överväger huruvida man borde vara strängare i sådana fall där någon förhindrar myndigheterna att utföra sina uppgifter och på så vis främjar de papperslösas vistelse i landet.

Lehtinen tror inte att de asylsökande själva är speciellt medvetna om diskussionerna.

– Vi har kanske undvikit att diskutera det med dem. De har tillräckligt mycket tunga saker att fundera på ändå. Men vi som hjälper har pratat om det. Det är närmast skrattretande. Alla reagerar förstås oroligt men i våra kretsar har man poängterat att det handlar om ett förstadium till ett förslag där dessutom medierna gjort en höna av en fjäder. Det handlar om att inte hindra polisen att utföra sitt arbete och det tror jag att de flesta förstår att inte göra.

Föreningen Mini med säte i Ekenäs har ett tjugotal klienter. Av dem har de mer eller mindre regelbunden kontakt med hälften.

– Det började med behjärtansvärt med att vi hjälpte dem med bostäder, möbler och kläder. Nu hjälper vi dem med det juridiska när de får negativa beslut. Vår byråkrati, som vi inte ens själva förstår oss på, tar mycket tid. De som är anställda för att jobba med dessa frågor är överbelastade. Man måste ha tid att diskutera med dem, inte bara överösa dem med information, säger Minna Fabricius.

– Det de framför allt behöver är ett jobb eller en skola att gå till, de behöver kontakt med finländare – en orsak att stiga upp på morgonen helt enkelt.

Projektet Mångkulturell Folkhälsa fokuserar på invandrarnas egna styrkor, resurser och kunnande. "Tvåvägsintegration" är nyckelordet.

För att råda bot på problemet med interaktionen mellan invandrare och finländare är mycket på gång i Raseborg.

Både marthor och zontor har visat intresse för att ordna matlagningskurser.

Idrottsbyrån ordnar simundervisning för invandrare med ett introduktionsbesök i simhallen den 19 september.

Mannerheims barnskyddsförbund kommer att arrangera utbildning för fadderfamiljer och vänner till invandrarmammor måndagen den 9 oktober i Karis.

Mer läsning