Intelligent nöje på Viirus

Masker. Martin Bahne och Maria Ahlroth som jobbare på kaffepaus i fikarummet.Bild: Mark Niskanen

Pipsa Lonkas filosofiska pjäs Den andra naturen på Teater Viirus behandlar den mänskliga naturen och mänskligheten som art i förhållande till andra arter på ett sätt som lämnar rum för både existentiella resonemang och underfundig humor – intelligent underhållning på hög nivå.

Text: Pipsa Lonka. Översättning: Sofia Aminoff. Dramaturg: E.L. Karhu. Regi: Anni Klein. Scenografi och kostymdesign: Laura Haapakangas. Masker: Alice Corre. Ljuddesign: Heidi Soidinsalo. Ljusdesign och video: Jani-Matti Salo och Mark Niskanen. På scenen: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti. Urpremiär på Teater Viirus 3.3.

Pipsa Lonka har berättat att hon låtit sig inspireras av bland annat Roy Anderssons senare filmer Du levande (2007) och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014). Litterär inspiration har hon hämtat från Monika Fagerholms och Martin Johnsons bok Havet – Fyra lyriska essäer. Musiken spelar en viktig roll i pjäsen, för att framkalla emotionella reaktioner. Livets helighet och grymhet, människans moral och normer åskådliggörs. Djurrättsfrågor och köttätande lyfts fram på ett sätt som är ovanligt på teater men ligger starkt i tiden.

Anni Kleins iscensättning av Den andra naturen är tekniskt avancerad och innovativ. Laura Haapakangas scenografi domineras av en jättelik ridå av genomskinliga plastremsor i förgrunden i stil med sådana som finns i affärernas kylrum och mjölkdiskar. Än agerar skådespelarna framför ridån, än bakom, då man bara svagt kan urskilja suddiga figurer som i dimma. Däremellan dras ridån åt sidan och scenen inleds med en filmsnutt i bakgrunden där man ser ett öga av ett djur, en fågel eller en insekt blinka mot publiken. Övergången mellan de olika scenerna accentueras av starka ljus- och ljudeffekter.

Tappar lusten till kött

De olika scenerna hänger inte direkt ihop annat än tematiskt. Flera av dem utspelas i en park. En autistisk flicka talar med fåglar men hennes pappa lyckas inte få kontakt med henne och undrar vad fåglarna har som inte han har? En liten pojke är uttråkad i sandlådan och börjar slå ihjäl myror för att råda bot på sin leda medan mamma sitter passiv på en bänk och läser. Joggare sprintar förbi, en äldre på rollator fascineras av maskar på en trädstam. En av de roligaste scenerna utspelas mellan tre campande flickor som leker flaskleken med sanning eller konsekvens. Hon som skall berätta sanningen erkänner att hennes pinsammaste sexuella upplevelse var när en hund gömd under sängen råkade se henne onanera, vilket i hennes vänners ögon inte verkar särskilt genant.

En scen utspelas vid köttdisken i ett snabbköp där en präst utbrister i skönsång – Carita abutat in omnia – till handelsmannens förskräckelse. En annan scen utspelas på en restaurang där en man på middag med sin fru upplever konkret fysisk smärta i sin kropp varje gång bordsgrannen skär i sin köttbiff. Mannen upplever att han blir uppäten av bordsgrannen, som vägrar sluta äta trots den smärta han förorsakar, för han har ju betalat för sin mat. Efter föreställningen hörde man en del i publiken säga att kött inte kommer att smaka efter det här. Förmodligen en önskad effekt från Pipsa Lonkas sida.

Dystert men roligt

En annan teknik Anni Klein använder sig av här är playback, som hon också gjorde i Johannes Ekholms prisbelönta pjäs Wunderkinder. Det betyder att alla replikerna är inspelade på förhand, och inte ens av de "rätta" skådespelarna utan det kan vara av någon helt annan skådespelare eller amatör, barnets röst är exempelvis ett riktigt barns. Samtidigt bär skådespelarna masker, men kan alltså inte uttrycka sig med sina röster såsom annars i maskteater. I stället blir kroppen och blicken det enda uttrycksmedlet för de fyra skådespelarna på scenen: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas och Oskar Pöysti. En verkligt strong insats av dem alla att med så små medel lyckas förmedla känslor och tankar. Den välmodulerade berättarstämman som hörs återkommande när rullbandet sakta transporterar människokropparna mot det obönhörliga slutet tillhör Hellen Willberg.

Trots sina tunga ämnen och sin dystra domedagsstämning är Den andra naturen full av snitsig replikering och vitsiga infall som lockar till många skratt. För att vara en enaktare blir den lite väl lång och tung men ändå kan man inte komma ifrån att man just fått vara med om något unikt, vilket också premiärens många bravo-rop var ett tecken på. Ingen beskrivning kan egentligen göra föreställningen rättvisa. Den måste upplevas.