Inte lätt att vara ny i byn

Historien och nuet flyter samman när starka kvinnor stiger fram på sommarteaterns scen. Varggropen har premiär i Sjundeå i dag.

Idyllen är komplett med moln som porösa vaddtussar och gröngula åkrar över det kuperade landskapet i Sjundeå. Men det måleriska är bara bakgrund för den historiska berättelse som kommer att utspela sig på sommarscenen.

Nutiden flätas samman med 1800-talsmiljö på Aleksis Kivis fristad Fanjunkars och 1930-talets vilohemmet Lepopirtti i sommarpjäsen Varggropen som är skriven av Lena Selén och Berndt Gottberg. På två väggar träder de historiska tiderna fram i akryl: kopparpannor, runda rågbröd och flätade korgar mot en bakgrund av robusta stockväggar representerar Aleksis Kivis tid.

Ann-Christine Welander har jobbat hårt med scenografin, hur länge säger hon inte – men minutiösa detaljer som skuggningar i precis rätt nyans vittnar om många långa dagar av arbete.

– Jag kunde peta hur länge som helst. Det har tagit tid och vissa saker har kanske blivit ogjorda på andra håll, säger Welander som alldeles tydligt slukats upp av arbetet. Men nu är det nästan klart så när som på några bokryggar i Lepopirttis bokhylla.

Welander är lärare som huvudsyssla, men har en lång bakgrund som illustratör av läromedel och som scenograf på sommarteatrar. Arbetet med scenografin är givande – det ger ett konkret resultat du kan se framför dig. Man blir mer tillfreds än av att tvätta fönster, säger hon anspråkslöst, men får genast bifall av regissören Sven Sid:

– Hon är fantastisk, säger han.

Kvinnor stiger fram

Nutiden utgör en tredje dimension – en Pokémonjagande pojke och hans historieintresserade mamma kommer att röra sig mellan scenerna och komma i kontakt med de olika tidevarven.

Charlotta Lönnqvist, i vars torp Fanjunkars Kivi skrev sin mest kända roman Sju bröder, var ett stort stöd för författaren. Hon är en av de kvinnor som lyfts upp i pjäsen och får lite av den uppmärksamhet de inte fick under sin tid. Utan Charlotta hade Kivi knappast klarat av att skriva sina stora verk – han skötte illa om sig; drack för mycket och åt dåligt.

Den andra kvinnan som får stiga fram ur historien är Miina Sillanpää som grundade Lepopirtti, ett ställe dit pigor kunde komma för att vila upp sig.

– Det måste ha varit som ett sagoland för pigorna, säger Sven Sid som regisserar pjäsen och tycker det är minst lika roligt att arbeta i Sjundeå som på Raseborgs Sommarteater.

Pjäsen handlar också om hur ett kollektiv förhåller sig till främlingar som flyttar in. När den tuffa kvinnan Sillanpää köpte Lepopirtti var det många som tyckte det var fel att sälja huset till en finne. Miina Sillanpää skulle senare bli Finlands första kvinnliga minister. Då var hon allt välkommen i bygemenskapen som tidigare inte hade varit lika inbjudande.

– Det är fint att lyfta upp kvinnor som verkat i Sjundeå. De har varit viktiga internationellt och inte bara i en liten krets, säger Ann-Christine Welander.

Också pjäsens namn är inspirerat av kvinnorna. På 1800–talet betalades en skottpeng för vargens käkben. Den var en viktig inkomstkälla för Lönnqvist.

Tidshopp och språkhopp

Närmiljön ger ytterligare en dimension. Sven Sid tycker det är fint att så mycket är på riktigt, har hänt på riktigt – precis här.

– Kriget bröt ut, det blev fred, och där till höger hade vi Porkalaparentesen, säger han och pekar ut mot landskapet.

Inte bara bakgrundsmotiven, utan också möblerna och kostymerna markerar hoppen mellan de olika tiderna. För att visa att vi är på 1900–talet åker en lastbil förbi, medan klänningar, huvuddukar och förkläden tar åskådaren tillbaka till 1800–talet.

Scenerna i de olika tiderna avlöser varandra så att den ena börjar precis där den andra slutar. Pjäsen är tvåspråkig – ett positivt ställningstagande för mångfalden. Pjäsen är ett språkbad både för publiken och för ensemblen, men den som inte är jättebra på finska behöver inte oroa sig.

– En stor del av det som händer går att tyda i kroppsspråket, säger scenografen.

Med maskbärande bybor som skanderar fördomsfullt: "muukalainen kylässä – pieleen menee" visar pjäsen upp en negativ attityd där den som är annorlunda inte är välkommen. Här har scenografen tillverkat effektfulla masker med enkla medel: hushållspapper, tapetklister och tallrikar.

– Som klasslärare är jag van vid att hitta på nödlösningar: vad ska vi göra för kul med det vi har före valborg, säger hon och skrattar.

Och alla var förstås inte fördomsfulla, lägger hon till, den ansiktslösa bybon är enbart en dramatisk effekt.

Människan förändras inte

Mycket har förändrats, men mycket är också som förr.

– Det tar fortfarande 100 år att bli Sjundeåbo, säger Ann-Christine Welander.

Miina Sillanpää blev utfryst och i en av scenerna hamnar Aleksis Kivi i slagsmål med byborna som säger att skrivandet inte är något riktigt yrke. Främlingsfientligheten var dock inget tidstypiskt fenomen, eller åtminstone inte unikt för historien.

– Pjäsen säger mycket om dagens värld, säger Welander.

Människan är lika i alla tider oberoende av var hon bor, säger hon, de små olikheterna finns bara på ytan.

Varggropen

Varggropen har premiär 8.8 klockan 18. Övriga föreställningar: 6.8 klockan 16 och 8.8 och 9.8 klockan 18, 12.8 och 13.8 klockan 16, 15.8, 16.8 och 18.8 klockan 18, 20.8 klockan 16.

Biljetter 040 751 4921 vardag eller porkkala@porkkala.net. Pris 20/15/10 euro.

Plats: Lepopirttivägen 80, Sjundeå.