Inte lätt att renovera Hagahemmet

I Raseborg är de minsta vårdburarna sju kvadrat och den sortens burar slopade till exempel Helsingfors stad för 60 år sedan.

Sig-Britt och Sven Sahlberg med Ringa och Karl-Gustav Sandelin tar till storsläggan (VN 17.5) för att polemisera mot vad jag skrev om Hagahemmet (VN 7.5).

Jag hänvisade till gällande normer från 2000 att ett rum ska vara minst 15 kvadrat för en person och försett med hygienutrymme som är handikappvänligt och att en rollator och rullstol bra får rum och som även underlättar situationen för medhjälpande vårdare. Därtill kommer integritetsaspekten med tillgången till egna rum. I övriga Norden är kraven rum på 20–25 kvadrat.

I Raseborg är de minsta vårdburarna sju kvadrat och den sortens burar slopade till exempel Helsingfors stad för 60 år sedan. Det förtäljer något om tillståndet i Raseborg.

De fyra skribenterna skriver om ombyggnad av Hagahemmet och hur lätt det vore. Helt utan att de kan hänvisa till någon som helst uträkning eller utredning. I många gamla hus för vården finns även sådana byggnadsmaterial och fyllnadsmaterial som numera inte godkänns och som kan vara både ohälsosamma och mer riskabla vid brand. För Hagahemmet finns ingen utredning. Att bygga badrum i rummen i Hagahemmet skulle leda till att mellanväggar skulle rivas, vissa är bärande väggar och kan inte rivas. Att installera en massa nya rör och avlopp i ett gammalt hus är komplicerat. Därför har det i många fall visat sig att det blir billigare att bygga nytt. Har de fyra skribenterna alls talat med någon sakkunnig i byggnadsteknik som studerat byggnaden och ritningarna för Hagahemmet? Det har de säkert inte utan talar helt ur luften om sina egna antaganden.

De hänvisar till att Leif Stenwall varit företagsledare och kan bedöma situationen och känner till hur privata vårdbolag fungerar. Utifrån vad Stenwall skrivit har han aldrig läst vad myndighetskraven är på vårdutrymmen och har inte läst ett hundratal sidor där myndigheterna beskriver laga brister i stadens vårdutrymmen och vårdkoncept utifrån ett femtiotal lagparagrafer. Handlingarna är offentliga och finns att få för intresserade. Uppgifter ges även av Regionförvaltningsverket och dess inspektörer som grundligt analyserat situationen i Raseborg.

På stadens hemsidor finns även flera sidor av fakta om Hagahemmet och jämförelsen med de utrymmen som önskas hyra och om kostnadsberäkningar som stadsstyrelsen beskriver som utgångspunkt för sina beslut.

Jag betvivlar att Stenwall med sin företagskunskap som hänvisas till eller genom en enda sakuppgift kan kullkasta hyresnivån för de vårdutrymmen som Esperi är villigt att hyra. Hyresnivån kan anses som förmånligare än gängse hyra.

Vad bristerna i dagens långvård av äldre gäller är de exakt lika stora oberoende av om kommuner själva sköter den med egen personal eller via upphandling av vårdbolag. Det visade geriatriprofessor Sirkka-Liisa Kiveläs omfattande utredning för Social- och hälsovårdsministeriet.

Främsta problemet är för liten personal. Vårdbolagen välkomnar en lag om högre personalkvoter så att kommunerna betalar för mera personal. Det är kommunerna som i avtalen bestämmer personalantalet. Vårddygnen inom effektiverat serviceboende kostar för det mesta kring 140 euro i dygnet oberoende av om kommunen sköter verksamheten med egen personal eller genom upphandlingsavtal. Kommunerna kunde gärna sköta vården helt själv, men många av dem har inte råd att investera i nybyggen av vårdutrymmen och då har de valt upphandling av vårdbolag som har lagstadgade utrymmen och som oftast överskrider kvalitetskraven och uppnår en högre nordisk nivå.

Bo Holmberg Karis