Ingen stammare är en ö

På ÅST-scenen. Att hålla ett tal som avgör världens framtid. Bild:

Den hyllade pjäsen Kungens tal visar hur en persons röst kan tystas och lockas fram.

Pjäs: Kungens tal, Åbo svenska teater

Genre: Drama

Premiär: 24.9.2016

Scen: Stora scenen

Text: David Seidler

Regi och översättning: Pekka Sonck

Scenografi: Peter Ahlqvist

Scenografiassistent: Antti Niitemaa

Kostymdesign: Matti Seppänen

Ljusdesign och projiceringar: Ada Halonen

Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori

Smink- och frisyrdesign: Sabina Segerström

I rollerna: Peter Ahlqvist, Riko Eklundh, Amanda Nyman, Monica Nyman, Thomas Backlund, Jerry Wahlforss, Lasse Fagerström, Kenneth Battilana, Bror Österlund, Sabina Segerström, William Malkamäki/Alvar Svartsjö, Rami Aalto, Niklas Grönholm.

Den sanna historien om George VI och pjäsförfattaren David Seidlers egen kamp med stamning är berättelser som tar fram hur människor kan övervinna sina rädslor och sina kroppars begränsningar.

Seidler började stamma då han som barn flydde förintelsen, och pjäsens australiensiske talspecialist Lionel Logue (Riko Eklundh) konstaterar hur kriget snört samman de unga traumatiserade männens strupar. Han tar det till sin uppgift att hjälpa dem tala igen, men också att hjälpa en blivande kung (Peter Ahlqvist).

De stora händelserna påverkar den lilla människan, och en enskild människas röst kan ha betydelse för en hel nation.

Åbo Svenska Teater tar sig i höst an en hyllad pjäs, som också filmatiserats. Och de gör det på ett sympatiskt och varmt sätt.

När strupen låser sig

Ahlqvists skådespeleri av stamning känns mycket trovärdig. Det gick att fysiskt leva med Berties (som den blivande kungen kallas av sina närmaste) kamp med sin röst. Man kunde känna spänningen och sorgen efter en tung och ensam uppväxt i hela hans habitus.

Bertie hade lyckan att i vuxen ålder ha en livskamrat som stödde honom i allt, frun Elizabeth (Amanda Nyman). Också den här rollen speglar det tema som finns i pjäsen: hur lever man lycklig i en värld av traditioner och förväntningar? Elizabeth är till en början en person som följer formella krav till punkt och pricka, men som under pjäsens gång visar sig vara en varm person trots allt.

Det är i mötet med talspecialisten Lionel som både Bertie och Elizabeth kan blomma ut. Eklundhs Lionel är en varm, energisk och underbar person. Det är omöjligt för både Bertie och publiken att stå emot charmen, och i samspelet mellan de två männen uppstår en fin skildring av vänskap som bär hela föreställningen.

Jag tycker dessutom det märks att hela ensemblen, både skådespelare och teknisk personal deltar med samma inlevelse i att skapa en berättelse som berör.

Tunga förväntningar

Scenografin består av höga rektanglar, fönster, träpaneler och bokhyllor, i kontrast till varma, slitna färger och ytor. Dessa är samhällets tunga sociala strukturer. Människan är liten i jämförelse med de höga formerna. Men ändå uppstår en trygghet av dessa tunga, dekorativa objekt – tryggheten i det formella.

I pjäsen finns en kontrasterande historia: brodern Davids (Jerry Wahlforss) kärlek till en "olämplig" kvinna, Wallis Simpson (Sabina Segerström). David kämpar mot traditionerna på ett mer moraliskt tvivelaktigt vis än brodern (detta belyses av projicerade bilder där den verkliga David skakar hand med Hitler). Bertie för en inre kamp, medan David för en kamp om att få göra som han vill utan att förlora privilegier.

Att glömma talet

När kungen sedan håller sitt tal hör man först felen, stamningen. Men så småningom hör man talet, själva innebörden. Målet är att Storbritanniens folk ska förstå varför de är i krig mot Tyskland och Hitler.

Vilka tal lyssnar vi till i dag? Vems röst hörs? Vem hjälper människor att tala? Vem har makt att påverka en hel nation? Med sådana frågor rullande i huvudet blir Kungens tal också en aktuell pjäs. Den handlar om människans roll i de förtryckande sociala strukturerna, hur man bryter sig fri och får sin egen röst hörd.

Jenny Wiik

Mer läsning