Ingen skam på Kobra

Mental obalans, och den stigmatisering psykiska diagnoser fortfarande kan innebära, lyfts fram på Galleri Kobra.

Utställning: Ingen skam. Plats: Galleri Kobra, Karis. Tid: 7.2–25.3.

Det är en viktig utställning som visas i Galleri Kobra och det är en viktig uppgift konstnärsgruppen Rikki har tagit sig an. Också namnet på utställningen är väl valt: Ingen skam.

I Kobra visas arbeten av tolv av gruppens sextio konstnärer. Serier, foton, målningar och collage som tar fram olika aspekter på psykisk obalans.

Rent visuellt består utställningen av en mix av uttryck, men helheten fungerar trots det. De som ställer ut har också väldigt olika bakgrund och erfarenhet. Här går budskapet först.

Ett klart behov

Trots att förståelsen för psykisk ohälsa ökat, förknippas depressioner, ångest och andra former av psykisk stress och obalans fortfarande med skamkänslor. Rädslan för att bli stämplad kan rent av leda till att man undviker att söka vård och hjälp.

Rikki-kollektivets medlemmar utmanar besökarna att möta egna fördomar och värderingar.

Med att öppet visa perioder av ett trasigt inre vill gruppen skapa en plattform för diskussioner och möten som bryter skammens kretslopp.

Att det funnits och finns ett stort behov att uttrycka de här känslorna märks också i att Rikki på kort tid växte från några aktiva till 60 personer, konstaterar Tanja Is som är gallerist och initiativtagare till utställningen.

Hon är också glad att kunna visa gränsöverskridande konst, inte enbart foto, på Kobra.

Kod i pannan

Minna Esantytär har fotat människor med en diagnoskod stämplad i pannan.

Bilderna är starka och tydliga i stort format. De hänger från taket så de utgör en skog av ansikten, och bidrar starkt till estetiken på galleriet. Precis som i verkligheten är det omöjligt att utifrån det yttre veta vem som har en diagnoskod och vem inte. De finns i alla samhälls-, ålders- och yrkesgrupper.

En annan, betydligt mindre, fotoserie av Jere Poikela och Pauliina Oinonen har namnet Naamio (Masken). I en novell publicerad i tidskriften Rikki skriver Oinonen: "Men de som förstår säger att min mörka sinnesstämning inte gör mig ond, svag eller oduglig. Jag behöver inte bära en mask för att behålla människovärdet. De påminner mig vid behov att jag visst är värd ett liv. Med all min rädsla, mitt obehag och mitt mörker. Jag förtjänar vänner".

Hon har låtit sig fotograferas med en mask som delvis döljer ansiktet för att sakta glida av.

Aldrig tillräcklig

I några färgstarka serier gjorda i vaxbatik lyfter Apila Pepita Miettinen upp alkoholmissbruk medan Taneli Kemppi kallar sin bild Förbaskat stolt och beskriver känslan av att lyckas ta sig upp efter dagar och veckor, oförmögen till någonting. En liten stund av stolthet.

Emma Heinonen gör en viktig iakttagelse i sitt arbete Inte tillräcklig. I en pratbubbla slår hon rent av fast att hon är "världens sämsta deppiga" där hon ligger raklång på golvet och har ångest över att inte leva upp till de förväntningar som finns på hur en deprimerad ska vara. Det är inte bra att isolera sig, det vet alla. Men en som är sjukskriven på grund av depression kan också möta tråkiga reaktioner om hen till exempel går på teater: "Jaha, jobbet duger inte men på teater kan man nog gå".

Många flera arbeten kunde nämnas, men de ovanstående kan tjäna som exempel. Det lönar sig att ta tid på sig vid ett besök, läsa texterna i serierna och begrunda budskapen.

Marit Lundström