Ingen lyckad Tovetolkning

Retrospektion. Den gamla Tove (Ylva Ekblad) iakttar den spirande romansen mellan den unga Tove (Alma Pöysti) och Vivica Bandler (Julia Korander).Bild: Cata Portin

Den som eventuellt hade högt ställda förväntningar på vår finlandssvenska nationalscens storsatsning på vår nationalklenod Tove Jansson blev besviken av pjäsen Tove.

Tove av Lucas Svensson

Regi: Fiikka Forsman

Scenografi: Erik Salvesen

Dräktdesign: Karoliina Koiso-Anttila

Ljusdesign: Tom Kumlin

Ljuddesign: Anton Lindblom

Hår och mask: Pirjo Ristola

På scenen: Ylva Ekblad, Alma Pöysti, Hellen Willberg, Julia Korander, Dennis Nylund, Patrick Henriksen, Mitja Sirén, Anders Slotte, Elisa Makarevitch, Teemu Heinzmann, Charlie Henriksen, Morris Henriksen, Amanda Kaijärvi, Alma Laurmaa, Valtteri Salo.

Presspremiär på Svenska Teatern 7.2.

Svenska Teatern inleder Finlands 100:e jubileumsår med pjäsen Tove av Lucas Svensson i regi av Fiikka Forsman, 68 år efter att den allra första muminpjäsen Mumintrollet och kometen sattes upp på samma scen 1949 i regi av Vivica Bandler.

Pjäsen bygger på verkliga händelser och personer men är ändå fiktiv. Den svenska dramatikern Lucas Svensson har valt att lyfta fram vissa händelser ur Toves liv och karriär och belysa dem mera ingående. En stor del av föreställningen utspelar sig i Kotka dit den yngre Tove Jansson (Alma Pöysti) kom 1949 för att göra muralmålningar i den lokala barnkrubban. Hit tar hon ofta sin tillflykt från Helsingfors och här konfronteras hon med diverse lokala karaktärer. Det är hennes stora beundrare och beställare av konstverket, Tuula (Hellen Willberg) som har ihop det med lokaltidnings-reportern Henrik (Anders Slotte), stadens representant Ilkka (Patrick Henriksen), och fastighetsskötaren (Mitja Sirén) som bär in hennes ved med mera. Under Kotka-scenerna får publiken se en vacker muralmålning växa fram bit för bit och man skulle nästan ha lust att ta bussen till Kotka för att se den i verkligheten. Ett plus för att målningen är tryckt över mittuppslaget i programbladet.

En stor del av föreställningen utspelar sig förstås hemma i Helsingfors, där vi dels ser den unga Tove tillsammans med familjen och med den tidens kulturelit, dels den gamla Tove (Ylva Ekblad) tillsammans med sin livskamrat Tooti det vill säga Tuulikki Pietilä, gestaltad av Hellen Willberg, som också spelar konstnärs-mamman Ham. Mitja Sirén ser vi bland annat som bildhuggar-pappan Faffan och som Toves samlade kritiker i den fiktiva karaktären Hamo, Patrick Henriksen ses som lillbrorsan Lasse, Dennis Nylund som riksdagsmannen, författaren och före detta pojkvännen Atos Wirtanen som hade stort inflytande på Tove. Detsamma gäller Vivica Bandler (Julia Korander) som efter en kort romans med Tove förblev en livslång vän. Julia Makarevitch ser vi både som Vivicas syster Erica von Frenckell och som Toves japanska fan och sedermera översättare Miyuki, som vallfärdar till Helsingfors för Toves skull.

Toves älskade skärgårdsö ser man egentligen förvånansvärt lite, däremot får vi följa med på Toves och Tootis resa till Japan 1971 och ta del av Toves frustration över de japanska animatörerna som vill ha krigsscener i Muminfilmerna – och Tove som ju skapade den fredliga Mumindalen som en motreaktion till kriget! Vi får också följa med framväxandet av den numera så gigantiska industrin kring mumin-prylar samt den dominerande stämpeln på Tove som mamma till mumintrollen, fast hennes konstnärskap var så mycket mer.

Överlag gör skådespelarna bra ifrån sig fast de flesta har många roller och alla karaktärer inte får samma djup. Speciellt Hellen Willbergs Tooti tilltalar mig men också Julia Koranders karismatiska Vivica Bandler. Anders Slotte, Patrick Henriksen och Mitja Sirén är alltid festliga i sina olika rollpersoner. Men jag har lite svårt för Fiikka Forsmans val att framställa Tove som en kedjerökande ständigt whiskydrickande svamp, det blir så överdimensionerat. Och varför det konstlat påklistrade dialektala uttalet? Erik Salvesens scenografi känns aningen stel och väl asketisk men lättas upp av Tom Kumlins vackra ljussättning. Karoliina Koiso-Kanttilas tidstypiska dräkter från olika epoker är underhållande i sig.

Den som kan sin Tove kan hitta citat ur böcker eller motiv ur tavlor i olika scener. Idén är bra men när föreställningen böljar av och an mellan de olika tidsbilderna blir det onödigt många upprepningar. Texten hade klart vunnit på att beskäras kraftigare, nu höll inte materialet för att hålla uppe publikens intresse i dryga tre timmar. Föreställningen kändes inte färdig på presspremiären, men blir säkert bättre med tiden, som gott vin. Eller god, förfärlig whisky.

Siw Handroos-Kelekay