Ingen får det sämre, men många får det bättre

Hälsocentralerna har drabbats av svår läkarbrist och ofta sköts läkartjänsterna av kortvariga läkare och av inhyrda läkare och ingen kontinuitet i vården har uppbyggts.

Finland håller just nu på att genomföra en synnerligen behövlig vårdreform som stort påminner om den nordiska vårdmodellen som visat sig vara av bästa världsklass. I Norge fick man ordning på den specialiserade sjukvården först då staten övertog den och efter det blev vårdköerna så korta som möjligt.

I Finland har 300 kommuner skött specialistvården och systemet har varit alltför splittrat medan den nu skall övergå till staten och det är ett bra framsteg. Samtidigt kommer de fem universitetssjukhusen att inom sina ansvarsområden leda centralsjukhusen och regionsjukhusen och ansvara för vårdkvaliteten och vårdkonceptet för dem. De beslutar även i samråd med respektive landskap vilka centralsjukhus som kommer att ha fulljour.

Inom den specialiserade sjukvården kommer patienterna inte att märka stor skillnad, men deras möjligheter att få snabbare vård ökar då köuppgifterna för samtliga centralsjukhus blir lätta att få och valet är fritt till vilket som helst. Det som både EU och OECD har krävt av Finland.

Den största vårdbristen har dock varit inom primärvården på hälsocentralerna och bristerna har ständigt förvärrats. Läkarnas antal har minskat på dem medan läkarnas antal har ökat kraftigt inom företagshälsovården och på privata läkarcentraler. Kommunerna har även allmänt övergett sina egna hälsocentraler, så även i Raseborg, för vården av sina anställda och den har övergått till privata läkarcentraler för att man där fått tid samma dag eller inom ett par dagar. Även vänsterpartierna har i kommunerna understött denna vårdsegregation och ökat utslagningen av de fattigas, de arbetslösas och pensionärernas möjligheter till adekvat vård inom rimlig tid på hälsocentralerna.

Hälsocentralerna har drabbats av svår läkarbrist och ofta sköts läkartjänsterna av kortvariga läkare och av inhyrda läkare och ingen kontinuitet i vården har uppbyggts. I Raseborg har man därtill försummat att ha ett egenläkarsystem och därtill har staden försummat att ge tid till den läkare som klienten haft tidigare såsom vårdlagen förutsätter.

I VN (16.5) är man förvånad över FSD:s vice ordförandes Annette Karlssons häftiga kritik över den ökade valfriheten och ökade vårdtillgängligheten genom den nya vårdreformen. I samtliga nordiska länder har man byggt upp en grundvård i samarbete med privata vårdbolag för att vårdtillgången ska vara så flexibel som möjligt och erbjuda så god vårdkvalitet som möjligt.

I Finland har man sedan 2010 planerat en vårdreform för att kunna åtgärda de allt svårare bristerna på hälsocentralerna och de alltför långa kötiderna till vård. Bland annat SDP, som Karlsson företräder, har inte förmått i regeringsansvar genomföra en behövlig förbättring utan flytt sitt ansvar för den allmänna folkhälsans tillstånd.

Nuvarande regering har äntligen gjort framsteg för att kunna förverkliga en nordisk vårdmodell i Finland. Det har varit totalt misslyckat med att vården har skötts av 300 kommuner och det har inneburit en splittrad modell med inbyggd segregation i vården beroende på olika kommuners varierande resurstillgång och vårdkonceptet har varierat kraftigt till många klienters skada.

Nu fördelas resurserna så rättvist som möjligt till alla landskap. Det finns även en utvärderingsgrupp bestående av de främsta vårdexperterna från olika EU-organ, EU-länder och från olika länders medicinska fakulteter. Den har ansett vårdreformen som mycket väl uppbyggd.

Karlsson ser allt i sitt inlägg som nattsvart och några alternativa förslag framför hon inte. Hon nämner att den offentliga vården borde förstärkas, men det har till exempel SDP i många regeringar aldrig lyckats med. Och vården är offentlig i landskapens skötsel även om landskapet upphandlar vård av privata bolag på landskapets villkor.

Karlsson hävdar att vårdcentralernas antal skulle minska då de tvärtom märkbart ökar. Hon förbiser att det finns privata aktörer i majoriteten av landets kommuner och nästan alla av dem vill ingå avtal med landskapen. Hon talar om utebliven konkurrens i glesbygden, men inte kan någon privat aktör verka utan tillräckligt med kunder och därmed gå i konkurs. I glesbygden fortsätter landskapens egna vårdcentraler och deras antal avgörs av det folkvalda landskapet.

Ingen får det sämre genom vårdreformen, men den stora majoriteten får det bättre.

Bo Holmberg Karis