Ingå kraftverk ska ge rum för nytt

Den första april börjar arbetet med att riva kolkraftverket i Ingå. De mäktiga piporna som varit landmärken på orten i fyrtio år faller i slutet av 2019.

Tanken är att området kring kolkraftverket ska iordningställas så att Fortum i framtiden eventuellt kan använda platsen till annan verksamhet.

– Planer finns, men inget jag konkret kan berätta om ännu på länge, sade Vesa Maso från Fortum vid det informationsmöte som Fortum ordnade om rivningen av kolkraftverket i lördags.

– Fortum äger inte ett lika bra område någon annanstans, så vi vill göra det möjligt att bygga något nytt där i framtiden.

Alla delar av kraftverket kommer inte att rivas. Hamnen används fortsättningsvis, liksom de underjordiska utrymmen som finns. Även kraftnätsfältet, som ägs och administreras av Fingrid, är fortsättningsvis i användning.

Piporna faller sist

Kraftverket i Ingå var ett omfattande bygge under flera år på 1970-talet, och även rivningen av Finlands största kolkraftverk tar flera år i anspråk. Det första skedet av rivningen har i praktiken redan inletts, eftersom flera lastbilslass med reservdelar har transporterats till bland annat Lovisa kraftverk.

– Målet är att återanvända så mycket som möjligt av det som finns i kraftverket, sade projektchef Juha Tella från Fortum.

Under sommaren inleds det konkreta rivningsjobbet med tömning och rivning av skadliga ämnen. Bland annat asbest finns det rätt mycket av i konstruktionerna, och att avlägsna det är ett drygt, manuellt arbete.

I oktober inleds andra skedet av rivningen. Då börjar man montera ner enhet ett och river sedan en enhet i taget.

– Sist rivs piporna. De sprängs i slutet av år 2019, sade Tella.

Hör till historien

Publiken vid lördagens möte bestod till stor del av sådana som jobbat vid kolkraftverket. Byggmästare Heikki Niskala anställdes 1971 och var med under hela byggnadsskedet. Han fortsatte jobba som byggmästare på kraftverket fram till sin pensionering år 2002. För honom känns rivningen av kraftverket som en personlig förlust.

– Jag är lite nedstämd, det känns som om en del av mig tas bort, säger han.

Han hörde till de arbetstagare som flyttade till orten i och med kraftverksbygget och blev Ingåbo för resten av livet.

– Byggskedet var det bästa, då var det mycket liv och rörelse. Allt var också klart då, var och en hade sin egen roll i sammanhanget. Senare kom så många andra intressen med i verksamheten att det blev komplicerat, säger han.

Veteraner. Antero Aalto, Pekka Pystynen och Risto Borgelin är tre av de kraftverksanställda som deltog i informationsmötet i lördags. Bild: Mira Strandberg

Antero Aalto jobbade på kraftverket åren 1973–1994. I motsats till Niskala ser han inget vemodigt med rivningen av kraftverket.

– Allt har sin tid. Det är ett bra beslut att riva kraftverket, det skulle ha känts värre om det hade blivit stående och bara rostat bort, säger han.

Pekka Pystynen, som jobbade på kraftverket åren 1975–2010, håller med.

– Det är gången tid, sammanfattar han.

Livlig hobbyverksamhet

Kraftverket i Ingå utgör också en viktig del av Finlands industriella historia, både lokalt och riksomfattande. Att kraftverket byggdes just i Ingå är en central orsak till att kommunen ser ut så som den gör i dag. Byggskedet och de första livliga åren vid kraftverket hämtade en stor skara arbetskraft till Ingå. De inflyttade var till stor del finskspråkiga, vilket bidrog till att Ingå utvecklades till en mera tvåspråkig ort än tidigare.

Med tanke på kraftverkets stora betydelse har arbetet där också dokumenterats för forskningsändamål. Studerande vid institutionen för etnologi har intervjuat tio tidigare arbetstagare, och intervjuerna tillsammans med ett rikligt bildmaterial har deponerats i Västra Nylands landskapsmuseum i Ekenäs, och Tekniska museet i Helsingfors.

Några observationer från kartläggningen presenterades i lördags av tre av de studerande som deltagit i projektet.

– Vardagen vid kraftverket var olika under olika årtionden. 1970-talet var uppbyggandets tid och verksamheten vid kraftverket var livlig, sade en av de studerande, Piia Myllykangas.

Kraftverket hade flera hobbyklubbar för sina anställda, och många vänskapsband knöts under de åren.

– Det är ju helt logiskt att det var så, eftersom många kom till Ingå från andra orter och saknade naturliga gemenskaper. Med åren, när folk rotat sig på orten och fick sina egna sammanhang minskade också betydelsen av verksamheten vid kraftverket, kommenterade Antero Aalto.

Ingå kraftverk

Den första enheten togs i drift 1973, den fjärde 1978.

Slutade producera el den 6 december 2013 klockan 00:24.

Hade en maxkapacitet på 1 000 megawatt.

50 terawattimmar elektricitet producerades i Ingå kraftverk under fyrtio år.