Inferno redan från början

Dödligheten var exceptionellt hög i fånglägret i Dragsvik 1918. Sture Lindholm förklarar varför.

Sture Lindholm: Fånglägerhelvetet Dragsvik. Massdöden i Ekenäs 1918. Utgivare: Proclio. Ingår i Västra Nylands landskapsmuseums publikationsserie. Utgivningsår: 2017. Sidor: 288.

"Fånglägerhelvetet Dragsvik. Massdöden i Ekenäs 1918."

Det är väldigt laddade ord som läraren och doktoranden Sture Lindholm bakat in i titeln till sin nya bok.

Dessvärre har de kraftiga orden väldigt god täckning i verkligheten, kanske mer än många ens kan föreställa sig. Lägret i Ekenäs med röda fångar efter inbördeskriget 1918 visade upp den procentuellt sett högsta dödligheten bland alla motsvarande fångläger i landet – av de totalt 10 000 tillfångatagna röda som i maj och juni trädde in genom lägrets portar omkom fler än 3 000 under de närmaste månaderna.

När det gäller misär levererade lägret det mesta man kan föreställa sig: Sjukdomar och epidemier, total trångboddhet, undermåliga inkvarteringsfaciliteter, bristande hygien, dålig sjukvård, osaklig behandling av fångarna, en administration som inte fungerar som den ska och skriande brist på mat, vatten och kläder.

Katastrofen tystades ner

Sture Lindholm hör till de historiker som på ett fördomsfritt sätt behandlat och lyft fram inbördeskriget för en bredare publik. Hans bok Röd galenskap – vit terror som utgavs 2005 har tryckts i många upplagor och den har efterföljts av fler böcker av honom om kriget ur västnyländsk synvinkel.

Att han nu tagit sig an den känsliga frågan om fånglägret i Dragsvik är mer än välkommet. Denna tragedi i Finlands förflutna är ett smått undanträngt kapitel, framför allt i den finlandssvenska historieåtergivningen. Massdöden som skedde innanför lägrets stängsel skyfflades effektivt undan i det vita Finland redan då den pågick.

Brist på det mesta

Lindholm har levererat en redigt upplagd och välskriven bok igen. På ett sansat och strukturerat sätt berättar han hur lägret byggdes upp och hur det fungerade.

Det mesta skulle göras på nolltid och i Dragsvik var omständigheterna usla i den tömda och risiga tidigare garnisonen. Staten hade gjort upp ett reglemente för verksamheten i fånglägren, men det skulle endast till en bråkdel förverkligas i hämndens och matbristens Finland.

Redan transporterna till lägren gav en föraning om vad som väntade. Fångarna föstes in i vagnar som boskap och under vissa av transporterna fick de klara sig bäst de kunde.

Eller för att citera den då 18-åriga Lauri Salmi, återgiven i boken:

"Många fångar hade diarré. Och eftersom man inte kunde gå ut ur vagnen, måste alla uträtta sina behov inne i den. Var och en kan föreställa sig i vilket skick vagnen var när vi äntligen kom fram till Ekenäs."

Ankomstkaos

Inom loppet av några veckor anlände flera tusen fångar till Ekenäs. Till saken hör att många var sjuka redan vid ankomsten. Det gällde framför allt personer som hade suttit i fångenskap sedan början av kriget och som redan var rejält försvagade bland annat på grund av undernäring och bristande hygien.

Rödsot, en akut tarminflammation som förorsakas av bakterier, hörde till ett av gisslen bland fångarna. Det verkligt stora plågoriset utgjordes av recurrensfeber, även kallad skyttegravsfeber. Den förorsakas av bakterier som kommer in i blodomloppet. Sjukdomen sprids genom lusbett – och löss fanns det mer än gott om i lägret, där många av fångarna tvingades gå i samma kläder i månader.

Problemen hopar sig

När de inspärrades antal var som störst i mitten av juni tog maten i lägret slut. Mer än 8 600 hungrande fångar fick nöja sig med endast en halv sill eller en liten brödkant per dag – om ens det.

Matbristen i landet och haltande logistik och kommunikation bidrog till att förråden tilläts bli tomma.

Också vattnet tog slut. Områdets vattentorn var planerat för att tillgodose kring 4 000 personer med vatten – inte lägrets över 10 000 fångar, anställda och värnpliktiga i vaktstyrkan.

Många får sin röst hörd

Dödligheten var som värst i juli. Då dog i medeltal ett trettiotal personer varje dag.

Sture Lindholm konstaterar att det var dålig hygien, sjukdomar, undermålig mat och undernäring som bidrog till den exceptionellt höga dödligheten, inte brutaliteten.

I hela landet fängslades ungefär 75 000 röda efter kriget och av dem dog ungefär 13 500 personer i de olika lägren.

Lindholm har gått igenom ett hundratal personliga skildringar från lägret. Han återger många av redogörelserna, som representerar både fångar och personal. De direkta citaten är många, vilket gör berättelserna än mer gripande.

Boken är ett nödvändigt bidrag till vår historieskrivning. Liksom övrig litteratur om inbördeskriget är den en välkommen påminnelse om på hur instabil grund vårt samhälle ibland vilar.