Inbördeskriget intresserar igen

Rundtur. Sture Lindholm guidade runt Maria Lähteenmäki, Oona Ilmolahti, Leeni van Tulder, Mari Arni-Kauttu och Antti Tenkanen på garnisonsområdet i Dragsvik.Bild: Sofia Westerholm

Ett starkt ökat intresse för inbördeskriget år 1918 ledde en grupp historieforskare till fånglägret i Dragsvik.

Vi väljer ofta att glömma bort de delar av historian som vi inte är så stolta över.

Just dessa delar är ändå bland de viktigaste att minnas, menar Maria Lähteenmäki, professor vid Helsingfors universitet och Östra Finlands universitet.

Lähteenmäki har i tio år lett ett forskarseminarium för historieforskare som skriver sin doktorsavhandling.

Varje vår brukar hon se till att en vårexkursion ordnas för forskargruppen och i år kändes Ekenäs som en ypperlig destination.

– I nästa år blir det hundra år sedan fånglägret i Dragsvik var i användning så då är det intressant att man vet mer om det. Lägret var ett av de kändaste och är ännu av betydelse för Finlands historia, säger Lähteenmäki.

Under sitt besök till det forna fånglägret guidades forskargruppen runt på garnisonsområdet under ledning av Sture Lindholm. Guidningen avslutades sedan med ett besök vid de rödas minnesmärke.

Usla förhållanden i lägret

Fånglägret i Dragsvik inrättades i maj 1918 då de vita segrat i inbördeskriget. Fångarna bestod av människor som stått på den röda sidan.

Förhållandena i lägret var oerhört dåliga och många fångar dog i svält eller sjukdom.

– Matransonerna var minimala. Under några månader dog runt 3000 fångar i lägret, berättar Lähteenmäki.

Hon berättar även att hygienförhållandena i lägret var usla.

Till en början fick fångar ta sig ner till vattnet för att tvätta sig men den möjligheten uteslöts då taggtråd restes runt hela fånglägret.

– Även dödsstraff utdömdes men de flesta dödsfall berodde nog på näringsbrist eller sjukdom, säger Lähteenmäki.

Påminner om dagens samhälle

På senare tid har intresset för tiden kring inbördeskriget år 1918 ökat kraftigt.

Oona Ilmolahti har deltagit i forskarseminariet och avlade för två veckor sedan sin doktorsexamen.

Ilmolahti skrev själv sin avhandling om folkskolelärares attityder mot de rödas barn efter kriget.

Hon är tacksam över den vägledning och det stöd som seminariet gett henne.

– Att få träffa andra som intresserar sig för det man skriver om, få berätta vad man själv kommit fram till och sedan få synpunkter och nya vinklar av andra forskare, har varit det som motiverat mig längs hela vägen.

Tiden kring inbördeskriget intresserar Ilmolahti starkt och därmed var besöket till Dragsvik mycket uppskattat.

Hon tror att anledningen till det allmänt ökade intresset för den tiden, ligger i det samhälle vi i dag lever i.

– Väldigt mycket från den tiden påminner om det stormiga, populistiska samhälle vi i dag lever i och jag tror många känner igen sig, menar Ilmolahti.

Lähteenmäki i sin tur vill därmed poängtera hur viktigt det är att denna tid inte glöms bort.

Hon berättar att kriget var så traumatiserande att man först på 1960-talet vågade börja forska djupare i det.

– Det är oerhört viktigt att dessa smärtpunkter tas upp. Att bror ställer sig mot bror i krig är så traumatiserande att det måste behandlas ordentligt. Annars förs traumat bara vidare från generation till generation.

Turismen kunde gynnas

Meri Arni-Kauttu är bosatt i Ekenäs och har också deltagit i forskarseminariet i samband med att hon nu skriver sin doktorsavhandling.

Hon ser tydligt hur man i trakten är generad över fånglägret och hellre väljer att inte prata om det.

– Här finns så mycket bortglömd och undanträngd historia som man kunde vinna på att spinna vidare på.

Lähteenmäki håller med henne och understryker hur exempelvis turismen kunde gynnas av att man vågade prata om dessa ämnen.

– Turister i dag har en så bred baskunskap att de inte nöjer sig med knapphändig information på plats. Genom att ta upp ämnet på djupet tror jag staden kunde locka mängder av historieintresserade turister hit.