I vårdens famn och klor

Jag ser i mannens ögon ett skarpt intellekt och en vänlighet och en glädje. Men han kan inte kommunicera på ett för mig förståeligt sätt. Vi ler mot varandra, han nickar. Som till en hälsning.

En kvinna, jag gissar att hon är 80 plus, har nyligen tagits in på avdelningen. Hon sitter vid matbordets kortända och visar tydligt sin glädje när hon får lunchbrickan med mat framför sig. Hon förklarar att hon alltid är hungrig. "Jag äter vad som helst." Jag frågar varifrån hon är och det visar sig att hon bor i grannbyn till min hemby. Vi hittar några gemensamma namn att tala om.

Min mor som sitter intill mig har en demenssjukdom – att hon fallit och brutit höftleden har hon redan glömt och är snabb som en vessla. Att förstå att man inte kan röra sig som förr är inte så lätt när man inte minns att man genomgått en stor operation. Så här gäller det att passa på så hon inte marscherar i väg i sjukhuskorridoren. Ledan hon känner inför att ligga sysslolös i en säng är stor.

Personalen runt omkring oss rör sig som väldresserade myror, en del är klädda i vitt, andra i blått, andra i rött. Alla har sin uppgift given och de flesta håller humöret på topp. Larmlampan lyser hela tiden. Någon är törstig, någon har ont, någon vill på toa och behöver hjälp med det. Och de springer. De vita, de blåa, de röda.

Vårdhemsplatserna är satta på kort och följande dag kommer beskedet att en av de äldsta serviceenheterna för äldre på orten ska läggas ner.

Var finns logiken? Jo, i att privatisera och köpa tjänster. Och i att hålla de gamla i sina hem. Jag har kollat in ett nytt privat äldreboende på orten, så nytt att dörrarna ännu är stängda. En asfalterad gård, inga utemöbler. Här är det servicesedlar som ska gälla. I skarven mellan det privata och det offentliga är det inte lätt att reda ut vad som är det bästa. Vad kostar vad, vad är det bästa för den gamla?

Allt medan de här frågorna upptar mina tankar läser jag nyheten i Västra Nyland: en 92-åring kvinna svalt ihjäl i sitt "trygga" hem där vårdmyndigheterna i dag anser att de gamla ska hållas. Ensamma då alla ens bekanta har gått bort, utan aktiviteter. Långa, ensamma dagar. Nyhetstexterna berättar hur hon fick ligga i sin kissblöta säng i dagar och hur hon vägrade äta. Vi måste respektera klientens vilja, lyder hemvårdens förklaring.

Jaha. Så om en gamling inte vill äta är det okej? Så om en gamling inte vill röra sig ur sin nerkissade säng är det okej?

Var finns förnuftet i det resonemanget? Att hålla kvar de gamla så länge som det bara går i sina egna hem, läs sängar, och när den gamlas eget förnuft inte håller är det ingen som reagerar. Ja, jag förstår att gränsen är hårfin för när klientens vilja ska beaktas och när klientens vilja försätter hen i en livsfarlig situation. Men …

Nej, säger jag. Hur såg ingen att denna gamla kvinna inte längre kunde fatta besluten själv? Hur ingrep ingen när hon tredje, eller var det kanske fjärde dagen, inte hade ätit och hon fortfarande låg kvar i sin nerkissade säng, blöt och kall? Att då hänvisa till den egna fria viljan är människovidrigt.

Min mor har pausat i ätandet. Jag knuffar skålen med sallad närmare henne och säger att det här tycker du ju om. "Vad är det?" frågar hon och vispar om i innehållet. Jag berättar och väntar och snart är hon i gång med gaffeln igen. Kanske minns hon att hon en gång tyckte att det var gott.

Jag tänker än en gång att man borde vara frisk för att klara av att vara gammal och sjuk. Den här gången står mig gråten upp i halsen.

Marita Granroth Featurechef