I full fart mot isberget

Undergången. Teaterhögskolans elever flyr det sjunkande skeppet, anförda av Stella Laine.Bild:

Titanic på Svenska Teatern vältrar sig i skådespelarnas egocentrering, men är också både rolig och brutalt ärlig.

Titanic

Akse Pettersson

Ville Seppänen

Kasperi Laine

Tom Kumlin

Pirjo Ristola

Riko Eklundh, Marcus Groth, Emil Grudemo El Hayek, Jon Henriksen, Anna Hultin, Mari-Helen Hyvärinen, Julia Högnabba, Samuel Karlsson, Stella Laine, Elisa Makarevitch, Dennis Nylund, Amanda Nyman, Lilian Pettersson, Tom Rejström, Anders Slotte, Johan Storgård

premiär 15.3 på Svenska teatern, Helsingfors

Det här skeppet går under redan i inledningen. Eleverna på Teaterhögskolans sista årskurs samlas på förscenen som plötsligt börjar sjunka. De klamrar sig fast i varandra och stämmer upp i en ömklig allsång av psalmen Närmare Gud till dig.

Med sig har de också en kameraman, som låter oss följa deras färd ner i teaterns innandöme via video som projiceras i realtid. Under scenen är vi på havets botten, här flyter ballongfiskar och en strålande glad Riko Eklundh välkomnar eleverna till Svenska teatern: "Här, ta en överbliven Mamma Mia-lippis!".

Så här kommer det också att fortsätta. Om Akse Petterssons Titanic har en handling kunde den beskrivas som en slags reality show som följer ett gäng skådespelares försök att sätta upp en pjäs med namnet Titanic. Det är alltså utpräglad metateater där alla skådespelare spelar ett slags nidbilder av sig själva.

Katastrofen som tema

Akse Pettersson är en av de främsta representanterna för teaterns nya estetik, och hans Kaspar Hauser på Q-teatteri för två år sedan (tillsammans med Johannes Ekholm), blev omedelbart kultförklarad. Den här estetiken är lätt att känna igen också i Titanic.

Greppet är utpräglat ironiskt, varje tillstymmelse till "äkta" känslor demaskeras fort, förlöjligas och förvandlas till komedi. Det frossas i populärkulturella referenser, och användningen av video (som i sig ofta är en sådan referens) är en organisk del av föreställningen. Skådespelarna spelar inte traditionella roller, de går in och ut ur olika fiktiva versioner av sig själva. Slutligen är arbetsprocessen viktig och ständigt synlig, den utgår från ett koncept – i det här fallet katastrofen – ur vilket regissör och skådespelare arbetar fram föreställningen, utan färdigt manus.

När skådespelare arbetar med ett tema som katastrofen är det kanske naturligt att det till stor del kommer att handla om just skådespeleriets små och stora motgångar. Det handlar om krossade drömmar, om avsaknad av självinsikt och om den hybris som kanske är nödvändig för att stå på en scen, men som likafullt ofta leder till katastrof.

Djurkostymer

Katastrofer, särskilt sådana som närmast drabbar egot, har stor komisk potential, och den förvaltas också på scenen. I en rolig scen drömmer Riko Eklundh om att få spela Hamlet, trots att han egentligen vet att det är tjugo år för sent. I full rollmundering med dödskalle och allt gör han flera misslyckade försök framför publiken, innan han själv tycker sig få till det i en avskalad version. Anna Hultin gör en både isande och lustig tolkning av den äldre skådespelaren som först stöder sin yngre kollega, men sedan, när hon inser att det är den yngre som ska få spela huvudrollen och inte hon, sågar ner henne till fotknölarna. Allt med ett älskvärt leende på läpparna.

De fem äldre skådespelarna, förutom Eklundh och Hultin också Anders Slotte, Marcus Groth och Johan Storgård, går allt som oftast omkring utstyrda i löjliga djurkostymer, i sig en bild för skådespelarens rädsla för att mot slutet av karriären degraderas till att spela lustiga biroller. "Det finns två sorters skådespelare, de som är bra och de som har roliga hattar" är ett belysande citat i sammanhanget.

Privat och professionellt

För teaterhögskolans elever är det andra rädslor och andra katastrofer som gäller. I en av föreställningens bästa scener går Dennis Nylund i en elliptisk rörelse runt stora delar av teaterbyggnaden, åtföljd av en videokamera. Scenen börjar med ett frieri, en hjärtknipande stund som ändå snart förvandlas till grotesk komedi, för så måste det ju vara.

Det privata går in i det professionella, och skådespelarna bjuder verkligen på sig själva, såväl det yngre som det äldre gardet. I en härlig scen får Samuel Karlsson chansen att spela Titanic-filmens Jack, något han gör med liv och lust, med videokameran som motspelare. Han dansar med den och älskar med den i en bil, i en scen som fyndigt visar upp videoteknikens möjligheter i dagens teater. Ville Seppänens scenografi och videodesign håller överlag hög klass och utnyttjas till fullo.

Rock n' roll

Eftersom det är metateater är det klart att också Svenska Teaterns position på teaterfältet kommenteras både ofta och gärna. Ett strålande drag är att teaterns chef Johan Storgård själv står för många av dessa kommentarer. Han håller utvecklingssamtal med sina adepter, diskuterar teaterns linje (kanske de kunde sätta upp en Ikea-musikal!) och dansar balett under kristallkronorna.

Han styr teaterskutan med säker hand, men samtidigt i full fart mot isberget. I en fantastisk gråtmild monolog utgjuter han galla över den finlandssvenska publiken, som rackar ner på musikalerna men inte går på den konstnärliga teatern. "Den här teatern kan också vara rock n' roll", vädjar han patetiskt.

Och kanske den kan det, om inte annat är Titanic ett steg i rätt riktning. Det är en föreställning som har sina brister och kanske vältrar sig onödigt mycket i skådespelarnas egotrippande angst. Men samtidigt är den stundvis otroligt fyndig, hejdlöst rolig och brutalt ärlig. Akse Pettersson visar på den potential som Svenska teaterns stora scen, och hela huset, besitter.

Martin Welander