I en bransch där det alltid händer något

Övergången från en utgivning fem dagar i veckan till två är förmodligen den största enskilda förändringen i Västra Nylands historia sedan det första numret i oktober 1881. Men det är långt från den enda gången förändringens vind blåst i VN-borgen. Tvärtom känns det ofta som om någonting är på gång i en bransch där det alltid händer något.

Bara sedan det egna arbetsavtalet skrevs under 1990 har förändringarna varit monumentala. Då stod vi bland annat i ett förhållandevis eget nybyggt tidnings- och tryckerihus på Genvägen och utkom sex dagar i veckan. På papper. Enbart på papper. Det här var, som sagt, 1990.

Nu, snart 28 senare, står vi kvar som hyresgäster i en liten del av samma hus. Tryckeriverksamheten har varit borta länge redan och visst har det också minskat på tidningssidan. I stället har det flyttat in tiotals andra hyresgäster, främst större eller mindre företag, som gör att vi är ganska självförsörjande. Här finns både disponenttjänster och gym. Och släktforskare. För att ta några exempel.

Och rent arbetstekniskt har förändringarna varit enorma. Den stora orsaken är förstås allt vad elektronisk överföring och internet heter. De ändrade förutsättningarna för allt på ett sätt som knappast någon kunnat förutspå.

I dag sker allting mer eller mindre direkt. De fysiska avstånden är inget hinder mera, allt som krävs är ett fungerande nät.

Annat var det förr. Till de interna klassikerna på Västis hör en handbollsbild tagen av Kaj "Röre" Lundström.

Röre, som gick bort alltför tidigt i höstas, jobbade under många år som reprograf på tryckeriet. Och ibland hoppade han också in som sportfotograf och det var vid ett dylikt tillfälle, någon gång i början av 1990-talet, det en kväll spelades en viktig handbollsmatch i Helsingfors. Matchen skulle bevakas med text och bild till tidningen dagen därpå.

Utmaningen var tidtabellen. Matchen inleddes sent och nu talar vi om klassiskt fotande, det vill säga på film. Och för att då få bilder måste filmen framkallas. Det tar tid och det var tid som vi inte hade – åtminstone inte för att köra till Ekenäs och där framkalla filmen.

Men, inga problem. I sann Röre-anda fixades saken. Med i bilen tog Röre ett komplett mobilt framkallningslaboratorium med alla vätskor och hela köret. Med sig hade han också två sopsäckar av plast. Så på hemvägen var det bara för Röre dra sopsäckarna över sig. Där i mörkret, liggande på golvet i baksätet i bilen – som alltså hela tiden var i rörelse – framkallade han filmerna.

När vi kom till Ekenäs var filmerna klara och det blev en tidning igen. Efteråt funderade vi mest på vad poliserna skulle ha sagt om de stoppat oss och hittat en förmodligen något upprörd Röre inpackad i sina sopsäckar på golvet.

Men ingen stoppade oss, så det fick vi aldrig veta.

Thomas Sundström Nyhetschef