I dag för 100 år sedan

I dag för 100 år sedan hopade sig orosmolnen över Västnyland. Två veckor efter den röda statskuppen i Helsingfors var största delen av regionen under röd kontroll.

Maktövertagandet hade gått förhållandevis lugnt till. Det hittills enda blodsdådet var mordet på borgmästaren Harry Winqvist i Ekenäs den 1 februari. Han sköts i sitt ämbetsrum av Hangöröda, som också tog ett par Ekenässkyddskårister som fångar med till Hangö. Där hade röda gardet den 29 januari under oblodiga former tagit över makten.

Det röda centret låg i bruksorterna i Pojo, där socialdemokraterna fått ungefär två tredjedelar av rösterna i höstens val. Fabrikerna i Billnäs stängdes den 27 januari och arbetarna beordrades upp till arbetarför­eningens hus på Köpmansgatan i Karis för att skriva in sig i röda gardet. I "talon" huserade den västnyländska huvudstaben under ledning av Billnäsplåtslagaren Ivar Torvinen. Dit bars de vapen som den 2 februari anlänt med järnväg, och därifrån delades de ut åt de röda kompanier som nu upprättades i socknarna.

Den borgerligt inriktade befolkningen höll låg profil. En del hade sökt sig undan av rädsla för vad de röda kunde företa sig. På morgonen den 2 februari samlades hundratals villrådiga skyddskårister vid Huskvarn i Snappertuna. Efter ett misslyckat försök att köpa vapen av ryssarna i Dragsvik, beslöt de att slå sig samman med de vita som samlades i Sjundeå och Kyrkslätt. "Alla herrar försvinna så småningom från staden. Snart finnes här endast kvinnor, barn och rödgardister. En underlig stad", skrev Ekenäslärarinnan Lina Ehrström i sin dagbok den 4 februari.

De röda ville att samhällsfunktionerna skulle fortsätta som vanligt. Men till exempel lärarna i Ekenäs vägrade lyda den nya regimen och hade liksom de flesta tjänstemän gått i strejk.

Just i dag, den 9 februari, märkte Ingå för första gången av kriget. Omkring 150 Karis-Billnäsrödgardister anlände med tåg och började söka genom gårdarna på jakt efter mat och vapen. De övernattade i byn och fortsatte följande morgon gående mot Sjundeå.

Där talade redan vapnen. På Svidja slott hade runt 120 skyddskårister från huvudstadsregionen förskansat sig. På morgonen den 10 februari anfölls de av några hundra Hangö- och Lojorödgardister, förstärkta med åttiotalet ryska soldater.

De röda kom ända upp på gårdsplanen, men slottets stenmurar rådde de inte på. Efter våldsam skottlossning hela dagen tvingades de dra sig tillbaka. Svidjakårens ledare, den svenska löjtnanten Edward Ward rapporterade om 80 stupade rödgardister. Det korrekta antalet var tydligen sex; fyra röda och två ryska soldater, som begrovs utanför stadshuset i Hangö 7 mars. En skyddskårist miste livet.

Karis-Billnäsgardet hann aldrig fram till Svidja. Däremot mötte man på vägen i Degerby två Ekenäspojkar, som var på väg hem från skyddskårsfästet Sigurds i Kyrkslätt. Pojkarna förhördes, varefter Torvinen utsåg fyra Billnäsarbetare till en exekutionspluton, och beordrade avrättning av pojkarna.

Därmed tog Billnäsrödgardisterna ett ödesdigert steg på våldets väg.

Dessa var inte de enda dödsoffer under de dramatiska februaridagarna. Flera Sjundeå- och Kyrkslättsbor skulle få sätta livet till under de närmaste dagarna.

Det här var "den röda terrorns tid".

Elva dagar senare bröt helvetet löst vid Sigurds i Kyrkslätt.

Fotnot: Texten baserar sig på böckerna Röd galenskap-vit terror (2005) och Dramatik i småstad (2015).

Sture Lindholm