Hur har hunden det?

Den var söt! Inte så vanlig. Bra storlek. Kräver mycket stimulans. Men vi är aktiva människor. Vi fixar det. Så vi valde en Nova Scotia Duck Tolling Retriever, en tollare, som vår första gemensamma hund.

Han kom till oss en solig dag i november. Han hade rest med färjan från Tallinn till Helsingfors. Han var knappast den enda ombord som hade vita sockor och rosa nos. Knappast heller den enda som hade kissat på sig.

Cirka 700 euro bytte ägare och vi fick vår hund med det inte så lite pompösa namnet Irwlend Baltic Son of Wisa. Han hade fina papper trots att han luktade svagt av urin och spydde i bilen på väg hem.

Väl återhämtad efter resan visade hunden sig vara ett praktexemplar: I motsats till sin husse hade han karaktär, bra lynne och otrolig inlärningsförmåga.

Jag hade aldrig haft en nära relation till en hund förut. I min värld åt man vissa djur, andra höll man på avstånd.

Men det här djuret förändrade allt. Det blev mitt allt. Jag insåg det senast när han blev allvarligt sjuk. Det var en bagatell att räkningarna från veterinärmedicinska ruinerade oss.

Jag lovade mig själv, att om han överlever sin kassa lever ska jag ge honom mer av min tid. För det är vi som har valt honom. Inte tvärtom. Och vi köpte en hund, inte en prydnad. Vi har gjort honom till en del av familjen och ska behandla honom därefter.

Alla dagar hinner vi inte ta långa turer i skogen eller knuffa runt hans favoritleksak, vattentunnan, på gården.

Ibland är de vanliga promenaderna det enda nöjet han har den dagen – då kan jag väl inte stå och dra i kopplet för att jag har bråttom vidare?

Samtidigt som hans oupphörliga läten och envisa tvärstopp kan vara otroligt frustrerande, är jag glad att ha en hund som tydligt visar vad han vill. Jag är tillräckligt orolig för att jag försummar honom ändå.

Hunden i kolumnen heter egentligen något annat.

Kristoffer Nöjd Reporter