Hugo berättar om det stora genom det lilla

Det börjar med en borttappad ring och slutar i en nationell tragedi. Boken Hugo 1918 ger en personlig synvinkel på misären på fånglägret i Dragsvik.

– Det är en liten bok men innehåller en stor bit av Finlands historia, säger författaren Sirpa Kähkönen om sitt färska alster Hugo 1918, som ger en annorlunda synvinkel på inbördeskrigets fasor.

I boken beskrivs händelseförloppet under kriget genom Hugo Enbom, en ung rödgardist som fängslades och fördes först till fånglägret i Brahestad och därifrån vidare till fånglägret i Dragsvik. Den huvudsakliga källan är brev som Hugo skrev till sin fru Jenny, och som bevarats i släkten.

Enboms sondotter Eija Mäkinen har deponerat breven i Folkets arkiv, och det var där Sirpa Kähkönen kom över dem i sin jakt på material för boken.

– Vanligen finns det bara ett par lägerbrev, men i det här fallet fanns ganska många brev bevarade, säger Kähkönen.

Då Kähkönen också hittade en annons i Aamulehti, publicerad bara en vecka innan inbördeskriget bröt ut, började bokens upplägg ta form. I annonsen efterlyste Hugo Enbom en borttappad ring, med inskriften "Jenny 19 21/1 15".

– Mitt sätt att berätta är att återge en stor sak via en liten. Då jag såg jag annonsen visste jag att det var här min berättelse skulle börja.

Till lägerhelvetet

Det visade sig dessutom att just familjen Enbom öppnade för många kopplingar till Finlands historieskrivning. Hugo Enbom var nästyngst av tio syskon, av vilka ungefär hälften förfinskade sitt efternamn till Enne. Familjen bodde i Tammerfors arbetarkvarter Juhannuskylä, där föräldrarna drev en bastu. I inbördeskrigets strider deltog två generationer av familjen Enbom-Enne, bland dem Hugo som vid krigsutbrottet var 27 år gammal.

Hugo Enbom blev fängslad i början av april 1918 och skickades till fånglägret i Brahestad.

– Det var det mest ökända av fånglägren. Matförsörjningen kollapsade totalt och fångarna dog av hunger. Fångar skickades från Brahestad till Dragsvik, och många av dem dog på vägen för att de var i så dåligt skick, säger Kähkönen.

Till Dragsvik skickades också Hugo Enbom, där omständigheterna i maj-juni var ett rent kaos och, med historikern Sture Lindholms ord, ett veritabelt lägerhelvete. Breven till frun Jenny fortsatte fram till början av september. Det sista brevet till Jenny om Hugo är inte skrivet av Hugo själv, utan av systern Hildur, som skriver att Hugo är i Helsingfors och i så dåligt skick att slutet är nära.

Hur kunde Hugo plötsligt vara i Helsingfors? För att lösa mysteriet behövde Kähkönen hjälp av Hugo Enboms sondotter Eija Mäkinen, som deltagit i bokprojektet. Hon visste berätta att det i släkten talades om att Hugo rymde från Dragsvik på en likvagn. I ett av de brev Hugo skrev till Jenny skriver han om utsikten från sjukhuset, där han var intagen: "… bårhuset ligger precis framför sjukhuset om du bara såg de högar som dagen i ända forslas av två hästar ungefär 40 lik i genomsnitt för båda om ens det är tillräckligt".

– Det krävde litet detektivarbete men utifrån det jag fått fram drar jag slutsatsen att Hugo rymde från fånglägret och tog sig till Helsingfors, där han dog i september 1918, säger Kähkönen.

Slut på tigandet

För Eija Mäkinen har bokprojektet inneburit en stark känsla av upprättelse.

– När jag läste Hugos brev för första gången blev jag skärrad och var tvungen att lägga dem åt sidan, jag kunde inte läsa dem. Men Sirpa har återberättat det mycket väl. Det värsta var inte själva kriget utan terrorn som pågick så länge och det hat som föddes, säger hon.

Släkten har inte haft så mycket vetskap om krigsödena i familjen, och som många andra krigstrauman har också detta länge tigits ihjäl.

– Min far pratade inte alls om inbördeskriget. Han var bara tre år gammal då hans far, Hugo, dog. Den här boken har fört händelserna närmare mig och har öppnat upp tiden och det min far var tvungen att gå igenom. Det känns fint, säger hon.

Inbördeskriget satte djupa spår i befolkningen och tudelningen höll i sig länge. Också Mäkinen har känt av tigandets kultur. Först under 1960-talet vände det så att även den röda sidan fick synlighet och förståelse.

– Kriget skördade så många offer och länge talade man om att båda sidorna gjorde sig skyldiga till våldsamheter i lika hög grad. Det var en förvrängning som höll i sig länge, för det var fruktansvärt mycket fler röda som dog.

– Jag har utan tvekan varit tvungen att tiga om min röda bakgrund. Därför uppskattar jag det här projektet.

Hopplöshet föder radikalisering

För Sirpa Kähkönen blev boken ytterligare en djupdykning i vår samtidshistoria på mikroplanet. Hon har tidigare skrivit en bok om tvångsarbetsinrättningen i Dragsvik, vilket var en fortsättning på fånglägret. Inrättningen fungerade på 1920- och 1930-talen. Boken utkom på finska 2010 och ska snart även utkomma på svenska.

– Jag visste mycket om området och platsen, men att skriva om inbördeskriget var mycket tuffare. Det var så hopplöst och ödesdigert, och så många unga män som dog, säger hon.

– Det är en bit svår historia men, jag har försökt att förstå och beskriva på ett annorlunda sätt. Historien visar oss att radikalisering ofta sker i fängelserna och bland dem som inte har ekonomiska förutsättningar till exempel till utbildning. Det är aktuellt att diskutera radikalisering också i dag. Jag brukar påpeka att samhället bäst kan bevara freden och välfärden genom att ta hand om alla sina invånare.

3 000 namn på minnesmärket

Boken Hugo 1918 är utgiven av Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs. Bokutgivningen hör till uppmärksammandet av 100-årsminnet av inbördeskriget och fånglägret i Dragsvik.

– Då vi planerade hur vi ska hedra minnesåret såg vi det som väldigt angeläget att föra fram information om fånglägret. Vi tog kontakt med Sirpa Kähkönen, som föreslog ett mikrohistoriskt angreppsätt. Vi tyckte att det är en ny genre i sammanhanget, och det tilltalade föreningen, säger Maarit Feldt-Ranta, som är ordförande för skötselföreningen.

En annan del av arbetet för att bevara minnet av dem som dog i fånglägret är en genomgång av namnen på alla dem som är begravda i Finlands största massgrav. Alla namnen ska graveras in på plaketter på minnesstenen. Enligt föreningens sekreterare Bengt Lindholm, som är en av dem som jobbat med att gå igenom namnen, är det fråga om 3 040 personer som föreningen kunnat verifiera att dog i Dragsvikslägret och fick sin sista vila i massgraven. Till den första maj är det meningen att graveringarna ska vara klara.

Den nionde juni ordnar föreningen en tillställning vid de röda fångarnas minnesmärke. Då håller ärkebiskop Kari Mäkinen ett minnestal och därefter blir det blomsternedläggning, körmusik och fältlunch. Under eftermiddagen ordnas ett seminarium där Sirpa Kähkönen, Sture Lindholm, kaptenlöjtnanten och författaren Timo Laurila och rättsodontolog Helena Ranta medverkar.