Hon tvingades byta skola

Går vidare. Tack vare stöd av familjen kunde Rosa Paajes klara de svåra mobbningsåren. I dag mår hon bra tack vare skolbyte.Bild: Mira Strandberg

Rosa Paajes blev under många år utpekad och mobbad för sin vikt. Till slut bytte hon skola för att få vara i fred för mobbarna.

– Du borde kanske gå och träna lite.

– Hej, tjockis.

– Wow, kolla fläskisen springer. Tänk att fötterna håller!

Under hela sin lågstadietid fick Rosa Paajes från Kyrkslätt stå ut med gliringar, blickar, utpekningar och fula anspelningar på sin vikt.

– Jag har alltid varit större än andra och blivit utpekad för både min längd och min vikt. Redan i förskolan blev jag kallad fet, och i skolan blev det värre i femman-sexan, säger hon.

Ångestfyllt att gå till skolan

Ett gäng på fyra flickor, "de coola", som Rosa själv säger, valde ut henne till offer och försökte trycka ner henne på många olika sätt.

– De kunde peka på mig och skratta när vi hade gymnastik. På ett skoldisco dansade jag en gång med en pojke, och då började flickorna peka och skratta och pojken lämnade mig mitt på dansgolvet. Det var förnedrande.

I många år var det "bara" verbal mobbning. Tills en dag i sexan.

Klassen hade hälsogranskning i skolan och alla fick med sig en lapp med information om längd och vikt och hur eleven mådde. Mobbarna frågade Rosa vad hon vägde, men det ville hon inte berätta.

– Så en rast gick de in i vårt klassrum och rotade i min väska. Jag hade lagt lappen mellan min kalender. De tog ett foto på den och skickade den runt till alla i klassen. Nästa dag visste alla vad jag vägde, säger Rosa.

– Dagen efter det hade jag ångest och var rädd för att gå till skolan. Jag ville inte gå dit, jag kände mig inte trygg längre.

"Lärarna tog det inte på allvar"

Etter värre blev det när Rosa blev inkallad för en diskussion med fyra-fem lärare. Ensam satt hon där och kände sig mer som anklagad och utpekad än som ett oskyldigt offer.

– Det kändes jättekränkande och jag kände mig skyldig. Det hemskaste var att lärarna inte alls tog det på allvar. Flickorna som hade gjort det fick en halv timmes försittning, fast det de gjorde egentligen var ett brott.

Efter händelsen mognade tanken på att byta skola.

– Jag var jätterädd för att byta skola men ville inte heller vara kvar i den gamla skolan. Alla i den nya skolan tog jättevänligt emot mig och jag kände mig välkommen. Ingen såg ner på mig fast jag var stor.

Äcklad av sin kropp

Mobbningen satte djupa spår i Rosas självförtroende, som sjönk markant, och kroppskomplexen djupnade.

– Efter det som hände kände jag mig äcklad av min kropp. Jag kunde sitta på nätterna och gråta jättemycket för att jag var så tjock. Jag kände att jag inte duger som jag är, säger hon.

När puberteten väl satte in började Rosa växa på längden och i samma veva började hon löpa. Hon märkte att hon mådde bra av att röra på sig och trivdes med att vara ute. Kombinationen gjorde att hon gick ner i vikt, hela 25 kilo.

– I dag är jag stolt över min kropp. Alla har något de inte är nöjda med med sina kroppar fast det inte alls borde vara så. Alla borde få vara som de är och få känna att de räcker till som de är. Jag tycker att alla borde vara glada för att de är unika.

– Jag förstår inte varför det över huvud taget finns ord för människor som är annorlunda. Om du är lite rultig blir du genast kallad fet, är du smal blir du kallad anorektiker. Tjock, kurvig, smal – varför är det där med kroppen en så stor sak? Kan man inte bara låta andras kropp vara som den är?

Förklara på djupet

I dag är Rosa tillfreds med sig själv och framför allt valet att byta skola. Miljöombytet gjorde att hon fick ett försprång, så när de gamla klasskamraterna kom till den stora skolan på sjuan var hon redan etablerad och hade nya vänner.

– Jag hade fått en stark grund, så de kunde inte längre göra något åt mig.

Rosa tror att mobbning inte går att åtgärda utan en djupgående diskussion med mobbaren.

– När man ingriper i skolan räcker det inte att höra den mobbades version. Den som mobbar måste förstå att det den gör är fel. Man måste förklara på djupet, och den som mobbas borde vara med i diskussionen.

Själv är hon mycket tacksam för det stöd hon fått av sina föräldrar och sin storasyster. Några goda vänner hade hon också, vänner hon visste att hon kunde lita på.

Vad gäller mobbarna är hon i dag neutralt inställd, även om hon aldrig fick upprättelse.

– Jag har aldrig ens fått ett "förlåt" av dem.