Hissprat

Jag är inte imponerad om seriösa akademiska experter ges högst två minuter för att säga vad de har att komma med.

Jag deltog nyligen i en kort och intensiv utbildning, som gick ut på att lära deltagarna att prata i hissen, eller i andra stängda, små utrymmen. Men i det här sammanhanget hänvisar hissprat inte till någon form av small talk eller annat småskvaller. Tvärtom, det var snarare fråga om big talk, det vill säga, om att på en minut kunna övertyga en överbelastad beslutsfattare som dessutom lider av dålig koncentrationsförmåga.

Utbildningen ordnades av Finlands akademi, som är den viktigaste finansiären av akademiska forskningsprojekt i Finland. Den bakomliggande orsaken är att det nu just pågår en livlig debatt om hur man bättre kunde ta forskningsresultat i beaktande i politiskt beslutsfattande. Kursen var en succé. Alla sju deltagare klarade av att på en minut berätta vad de forskar i och varför det är viktigt. Publiken var snäll, men kritisk, stämningen var intensiv och videokameran förevigade varje presentation.

Trots en på många sätt trevlig upplevelse, reagerade den samhällskritiker som bor inom mig på själva konstellationen. Jag är inte imponerad om seriösa akademiska experter ges högst två minuter för att säga vad de har att komma med. Stora frågor kräver mera tid. Men mitt största problem är att när vår politiska ledning nu har bestämt sig för att börja ta forskningen på allvar och satsar pengar på det (tack!) börjar man utbilda forskare i konsten att prata. Som om politikerna nog redan tidigare skulle ha lyssnat på forskarna bara de skulle ha kunnat prata ordentligt.

Föreläsaren motiverade behovet av kursen genom att förklara hur en politiker orkar lyssna på en forskare i ungefär just en minut och också då håller den typiska politikern på med Twitter. De flesta forskare, som har erfarenhet av samverkan med politiker, säger att politikerna endast orkar lyssna på sådant som passar ihop med deras egna politiska agenda. Att politiker försöker pressa forskare att presentera forskningsresultat i ett visst ljus förekommer också. Bara för ett par veckor sedan berättade en kollega om hur fullmäktige i en kommun försöker få honom att ändra på frågeformuleringarna i en undersökning så att resultaten bättre skulle passa ihop med de egna politiska målsättningarna. För mig verkar det som att eftersom vi forskare ska utbildas i hissprat, borde politiker gå en kurs i hisslyssning.

Hissprat är förresten någonting som vem som helst kan pröva hemma, antingen helt ensam eller inför en liten och välbekant publik. Det är nyttigt att behöva sammanfatta både för sig själv och för andra vad det egentligen är som man håller på med på jobbet och varför det är viktigt. Då man dessutom endast har en minut att göra det på går det inte att förklara någonting annat än det som verkligen är betydelsefullt. Ni kan bli förvånade över hur svårt det är.

Lauri Rapeli Forskningschef vid Åbo Akademi