Hårt liv för både kvinnor och barn

För 100 år sedan fick kvinnor arbeta hårt. Det var de som höll hushållen i gång. I Fiskars bruk fanns det också en del jobb utanför hemmen.

Bilden som Fiskars museums museichef Emi Ingo målar upp över hur kvinnorna i Fiskars bruk hade det för 100 år sedan är i mångt lik den i resten av landet – men ändå inte.

Kvinnorna var även i Fiskars de som gjorde allt det osynliga arbetet. De tvättade, lagade mat, födde och skötte barn, lappade kläder, odlade och skötte husdjuren – kort sagt höll hemmen rullande.

Jobb i samhället

Men i Fiskars, som var litet som ett eget samhälle i samhället, fanns det också en hel del arbetstillfällen för kvinnorna utanför hemmen.

– Här fanns en minuthandel som kvinnor jobbade i, här fanns ett postkontor, skola, sjukhus, kontor ... I början av 1900-talet grundades dessutom Antskog klädesfabrik för att ytterligare skapa arbetsplatser åt kvinnor, säger Emi Ingo.

Klädesfabriken var vida känd för sina yllefiltar och dufflar, berättar Emi Ingo och visar upp en rödvit filt som vävts i fabriken. Kvaliteten är odiskutabel, den är inte ens noppig trots alla sina år på nacken. Antskog klädesfabrik sysselsatte över 100 personer i produktionen.

Kvinnojobb i ladugård och jordbruk

I början av 1920-talet byggdes Fiskars ladugård och där kunde kvinnor också få anställning, som ladugårdshjälpar eller kodejor. Det var ingen liten ladugård, den hyste inemot 150 kor.

Kvinnor fick också jobb inom jordbruket med att rensa ogräs och gallra sockerbetor.

– Lönen för dem som jobbade inom lantbruket utgjordes delvis också av säd. Och om det var riktigt dåliga tider köpte bruket in säd åt invånarna. Man kunde också låna pengar från bruket.

Men medaljen hade två sidor – det var ganska tryggt att bo i Fiskars, i synnerhet för fattiga familjer, men samtidigt var det bindande.

Barnen jobbade också

Det var inte bara kvinnornas liv som såg annorlunda ut för 100 år sedan. Det gjorde också barnens.

– Pojkarna började jobba i brukets verkstäder tidigt, ibland redan vid sju års ålder. De hade också möjlighet att gå i skola några dagar i veckan vid sidan av arbetet. För flickor fanns ett slags syskola som bruksägaren Johan Jacob von Julins hustru Emily Lindsay von Julin drev.

Där lärde sig flickor sy jämsides med att de också hade läsämnen på agendan. Det här var dock betydligt längre tillbaka i tiden än för 100 år sedan, men visar att bruksägarna värnade om invånarna i Fiskars.

– De som jobbade i bruket fick bostad, ved och en jordlott som en del av sin penninglön. Därtill hade de tillgång till sjukhusvård, säger Emi Ingo.

Penninglönen var inte häv, så för att klara livhanken var en arbetarfamiljs överlevnad ofta helt beroende av hustruns kunskaper i självhushållning.

Bostäderna var inte heller stora, det handlade oftast om ett rum och där skulle hela familjen samsas om utrymmet. Litet underlättades situationen och trångboddheten av att det fanns en gemensam bagarstuga, en tvättstuga och gemensamma bastur som man kunde boka. Att brukspatronerna brydde sig om sina anställda bevisas av att änkan fick bo kvar om mannen dog.

– Dock kunde man få flytta till en mindre lägenhet, ett så kallat änkerum. Dessutom fick man sysslor att ta hand om, det kunde vara att lappa eller stryka kläder, spinna lin och väva tyger, säger Emi Ingo.

Källa: Emi Ingos skrift 1/2004 från utställningen "Kärringar, gummor, fruar och fröknar. Om kvinnoöden och kvinnors liv vid Fiskars bruk"