”Här får man vara sig själv”

Regnbågsflaggorna vajar när Raseborg Pride ordnas för andra gången – den här gången i Karis.

Planen utanför bollhallen är brokig av färggranna huvudbonader, glittrigt smink och plakat. Många är också klädda som en vanlig dag, men ett stort leende är en gemensam nämnare för de flesta. Snart ska tåget gå – Raseborg marscherar för kärlek och mänskliga rättigheter.

– Det här betyder mycket för Karis. Fastän det alltid finns intoleranta människor, är det här ett tecken på att allting växer, allting går framåt.

Samtalet glider snabbt in på mänskliga rättigheter när Jeanette Jalkanen och Leo Manninen från Karis, Isabelle Hällfors från Ekenäs och Alex Karaolis från Lojo står och väntar på paradstart. Det ser ut som en helgjuten grupp gamla vänner, men Hällfors har de facto lärt känna de andra för bara några minuter sedan. Så kan det gå på kärlekens officiella fest.

– Det känns bra att vara här bland folk som accepterar en, säger Leo Manninen.

Och så är paraden också ett sätt att minnas hbtq-rörelsens historia, framsteg har trots allt skett i kampen för de sexuella minoriteternas rättigheter under det senaste seklet. Se sent som 1971 avkriminaliserades homosexualitet i Finland.

– Nu marscherar vi längs Karis gator, men någon gång hade vi kanske blivit dödade på grund av vår läggning.

Även om attityderna mjuknat finns mycket kvar att göra, det tycks vara en ganska enstämmig sanning bland deltagarna.

Tolerans och förnyelse

Den jämlika äktenskapslagen trädde i kraft i mars. En del av programmet på årets festival handlar därför om sexuella minoriteter och den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, där värdena går isär mellan de konservativa och de mer liberala.

Biskop Björn Vikström från Borgå stift hör till de mer liberala rösterna, hans predikan på regnbågsmässan i Brankis andas medmänsklighet, tolerans och förnyelse av konservativa tankesätt. En matta framför talarstolen bär regnbågens färger.

Vikström vänder sig inte bara till de sexuella minoriteterna, utan också till invandrare som fått det ännu svårare efter dådet i Åbo. Om politiker som tar chansen att göra livet ännu surare för dem som redan har det svårt.

Vikström talar om att inte generalisera, utan se individen.

Viktigt för individen

För bara några veckor sedan ordnades pride i Hangö, och runtom i landet vajar regnbågsflaggan likaså under de lokala marscherna. Catariina Salo som är ordförande för föreningen Regnbågsankan avfärdar snabbt snacket om en inflation av pridefestivaler.

– Det är superviktigt att pride ordnas också på mindre orter. En Pridefestival kan ha en otrolig betydelse för en enskild individ: här är budskapet att du får leva ditt liv precis som du är.

Också Emelia Holmlund och Katariina Letti tycker att pride på lokalt plan är en viktig och rolig sak. Alla samlas och stärks av varandra.

– Det är bra att folk får veta att vi finns, säger Holmlund medan tåget sneddar från Nils Grabbegatan till Centralgatan.

Från främre raden av tåget, som består av cirka 300 deltagare, hörs ljudet av visselpipor och slagord. Senare blir det dags för ett digert program med musik, dans och tal i Boulevardparken, därefter regnbågsmässa och efterfest som pricken över i:et.

Några meter bort går Krista Andersson tillsammans med sin bror Kari Andersson, också de av den åsikten att hemstaden Karis mår bra av pride. Jämlikhet och att synliggöra minoriteter är viktigt, en lite mer politisk tematik hade inte skadat.

– Transpersoners rättigheter strider mot de mänskliga rättigheterna. De borde rättas till, säger Krista Andersson.

Andersson minns hur stämningen under uppväxten var en annan än i dag. Då kunde folk roa skällsord efter dig på gatan för att du var annorlunda. I dag är Karis en tolerantare plats.

– Nu är det lättare att vara sig själv.

Pridefestivalen, som gick av stapeln i lördags, lockade nästan 1 000 deltagare. Arbetsgruppen som arrangerade Raseborg Pride är väldigt nöjda med hur arrangemangen förlöpte och glada att så många tog del av programmet.