Har bara lämnat byggnaden

Världen blev litet gråare söndagen den 10 september, då ridån gick ned för sista gången för Hans Alfredson. Artisterna från den svenska underhållningens guldålder blir allt färre. Borta är Povel Ramel, Tage Danielsson, Martin Ljung, Monica Zetterlund, Gösta Ekman och nu Hans Alfredson.

Hans Alfredson var en av de sista representanterna för en tid då offentligheten verkligen var gemensam. Tv och radio hade få kanaler, revyerna gjorde långa turnéer över hela Sverige.

Sånger, sketcher och monologer spreds på vinyl, och gav de komiska genierna en stadig plattform i det svenska kulturlivet.

I minnesartiklarna över Hans Alfredson har man tagit fasta på hans oerhörda mångsidighet. Duon Hasseåtage var ett kulturellt kraftverk som genererade värme och glädje, och inte så litet fundersam eftertanke över världens tillstånd. Deras texter var allmängiltiga, även om de tog avstamp i samtiden.

Många av de mer än femtio år gamla revynumren känns fortfarande både aktuella och bitska, ta till exempel Hans Alfredsons monolog Gamle man från revyn Gula hund 1964. "Jag är på rymmen från ålderdomshemmet …"

Monologerna om den mångsysslande släkten Lindeman är odödliga klassiker i den svenska dramatiken. "Vi läser i dagens nummer av Expressen …"

Många pärlor i de hejdlösa improvisationerna ingår i den svenska allmänbildningen, och fortfarande hörs den glada spontaniteten när Hasses Lindeman utmanas av Tage Danielsson att skruva åt absurditeterna och den verbala akrobatiken ännu en liten bit.

Den svenske kritikern Leif Zern talar i Dagens Nyheter om Hans Alfredsons närvaro och utstrålning, och hans förmåga att bryta igenom ljudvallen mellan scen och salong.

De här magiska ögonblicken når fram också i inspelningarna, därför är Hans Alfredson inte helt borta. Han har bara lämnat byggnaden.

John-Erik Jansén Ledarskribent