Handbollen satte Sjundeå på kartan

Radarpar. Tom K. Laitinen och Helena Lönn har stått för ett långt och avgörande dagsverke inom 100-åriga Sjundeå IF. Bild: Lina Enlund

Sjundeå IF firar i morgon sina 100 år som en av landets ledande handbollsföreningar. Rent idrottsligt har man hävdat sig väl genom åren och i den årligen återkommande Sjundeå Cup har finländsk handboll ett av sina starkaste varumärken.

– Och nog tror jag att det gäller för Sjundeå som kommun också. Har någon som bor längre bort hört talas om Sjundeå är chansen stor att det haft något med handboll att göra, säger Tom K. Laitinen – en av de verkliga SIF-ikonerna efter en över fem decennier lång karriär som spelare, tränare och ledare.

– Sedan har det säkert varit en fördel att vi kommer från en liten ort, det har inte funnits så mycket annat att göra här. Det som jag är speciellt glad över är att vi fått med de finskspråkiga i vår verksamhet. Där har det egentligen aldrig funnits något problem, säger Helena Lönn som också hon har en given plats i ikonfacket.

För att få rätt perspektiv på det hela så görs intervjun i den gamla idrottshallen i Sjundeå. Även om representationslagen numera spelar i grannen Folksam arena är det i den gamla hallen som minnena finns.

På den ena kortväggen finns bland annat åtta mästartavlor uppsatta – fyra var för damerna och herrarna – och också de fyra spelarskjortor som är frysta. Helena Lönns nummer 5 är den enda på damsidan och visst finns Tom K. Laitinens nummer 8 där tillsammans med Markku Mäkinen (20) och Ove Nyman (6).

På annan ort

Samtidigt är det litet ironiskt att grunden för Sjundeås framgång lades på helt andra håll. Före Sjundeåhallen byggdes 1982 var SIF vad herrlaget beträffar länge en Helsingforsförening med Botby som sitt uppsamlingsområde.

– Det var Sjundeåbon Anna-Lisa Lindeberg som var gymnastiklärare där i skolan och via henne öppnades kontakten. Vi var ett ganska stort gäng och av någon orsak kunde jag locka med flera finskspråkiga killar till SIF – till exempel Mäkinen och Jukka Hilska som ju båda blev mycket viktiga spelare, säger Tom K. Laitinen som debuterade i FM-serien för SIF 1971.

Också på damsidan kom man i gång på 1970-talet. Där handlade det om ett rent Sjundeålag som tränade och spelade sina matcher i Virkby samskola.

– Jag hade själv orienterat i SIF tidigare, men det var inget för mig så det blev handboll i stället. Vi var ett gäng jämnåriga, inte så många men tillräckligt. Och så tränade vi bra, säger Helena Lönn.

Guld på guld …

Och det märktes. Hösten 1975 deltog SIF:s damer för första gången i FM-serien och det blev guld direkt. Det skulle sedan komma tre guld till på raken och de fyra gulden är fortsättningsvis de enda SIF vunnit.

– Det kom nog som en överraskning för oss och eftersom vi vann direkt förstod vi kanske inte riktigt hur stort det egentligen var. Det insåg man först efteråt, säger Lönn.

På herrsidan kom den första storhetstiden några år efter damernas. SIF tog två raka guld då den egna stommen med spelare som Laitinen, Mäkinen, Nyman och Kenneth Laaksonen hade förstärkts av bland annat bröderna Kurt och Kaj Strömsten, samt målvakten Pertti Ylinentalo. Gulden vann man med idrottshuset i Helsingfors som hemmaplan.

– Vi hade ett bra gäng då och i praktiken var vi ännu ett Helsingforslag. Det var bara två Sjundeåbor i laget, Ove Nyman och Sune Kvarnström, sade Laitinen.

En ändring

Men det skulle bli en ändring på det för hösten 1982 stod idrottshallen i Sjundeå klar. Därmed fick SIF med ens helt andra verksamhetsmöjligheter.

– I herrlaget var det absolut inget knot att vi skulle börja köra till Sjundeå, tvärtom sågs det som ett stort steg framåt. Dessutom togs vi mycket väl emot, Sjundeåborna ställde verkligen och direkt upp för sitt lag på läktaren, säger Laitinen.

Idrottsligt fortsatte SIF hålla sig framme på både herr- och damsidan, även om mästerskapskontona inte fylldes på förrän herrguldet 1990. Samtidigt fick man fart på den lokala juniorhandbollen.

– Utan hallen hade det aldrig blivit så. I dag har vi ännu bättre möjligheter i och med att den nya hallen byggdes, säger Helena Lönn och avser grannen Folksam arena.

Nya roller

För Laitinen och Lönn blev det långa spelarkarriärer i respektive lag, men SIF-engagemanget har sträckt sig betydligt längre än så. De har båda fungerat som tränare, bland annat tillsammans för SIF:s damlag, men även haft andra roller. Bland mycket annat har Tom K. Laitinen till exempel varit vice ordförande för föreningen ett tjugotal år, medan Helena Lönn satt som ordförande under några år.

Men det är kanske ändå i samband med utomhusturneringen Sjundeå Cup, som nu närmar sig sitt 50-årsjubileum, de dragit det största lasset. Även om Laitinen och Lönn trappat ner på sina uppgifter så har de fortfarande stora roller i cupen som bara vuxit med åren.

– Jag tror att en förutsättning var att man hittade rätt direkt. Själva huvudkonceptet är likadant som det har varit från första början och inte har ju någonsin cupens fortsättning på allvar varit ifrågasatt, säger Helena Lönn.

– En fördel är ju också att vi var först ute, det fanns inget liknande så man kunde bygga upp varumärket i lugn och ro. Att i dag komma och konkurrera ut Sjundeå Cup skulle nog vara väldigt svårt. Det har varit mycket jobb, men det har funnits ett bra gäng, säger Laitinen som valdes till bästa pojkspelare under den andra cupen, 1974.

Intressant framtid

I dag följer Lönn och Laitinen givetvis med sitt SIF på nära håll och visst är de på väg på fest i morgon kväll. Då uppmärksammar föreningen sina 100 år med besked i Folksam arena.

– Jag tycker att det är en stor sak att vi blir 100 år, och dessutom att vi kan göra det som en så här pass välmående förening. Det känns som om man är på rätt väg, säger Laitinen.

– Samtidigt är det förstås en utmaning att hålla nivån, inte minst hoppas jag att man skulle satsa ännu mera på juniortränare. Det är där som grunden läggs, säger Lönn.

Och till sist, vilket är det bästa SIF-minnet från den egna karriären?

– Det är när vi mötte ZSKA Moskva i Europacupen i den första matchen som spelades här i Sjundeåhallen. Det var fullsatt och vi mötte i princip Sovjets landslag och fick oavgjort. Returen gick sedan som den gick, men det är annan historia, säger Tom K. Laitinen.

– Jag har inget speciellt minne från mina egna matcher, de rullade på och flöt in i varandra. Det är egentligen från tränartiden som det sticker ut mera detaljer. Men förstås var det ju lite extra när vi spelade vår första Europa Cup-match. Det gjorde vi i Karis och fick dessutom stryk så det sjöng om det, säger Helena Lönn.

Sjundeå IF:s medaljer i FM-serien/ligan

Damer

Guld: 1976, -77, -78, -79.

Silver: 1980, 2006, -08, -10.

Brons: 2000, -04, -05, -11, -14, -15, -17.

Herrar

Guld: 1981, -82, -90, 2005.

Silver: 1980, -83, -84, -85, -86, -91, 2006.

Brons: 1988, -92, -2002, -03, -04, -08, -09, -11, -14.