Hållbart hushållande och verkliga sparåtgärder?

Genom att dra ner på MBI:s verksamhet minskar statsstödet. Statsandelen är proportionerlig till hur många kurstimmar som ges per år.

De flesta av Raseborgs invånare är väl medvetna om att det ekonomiska läget är tufft. Också att när ekonomin tryter bör man se över kostnaderna och ta till sparåtgärder. Och på samma sätt som i ett vanligt hushåll ser man över inkomster och utgifter: varifrån får man inkomster, vilka är de verkliga utgifterna och var kan man dra ner på kostnaderna för att uppnå de mål sparåtgärderna kräver. Och det är inte en trevlig matematisk exercis, men grundprincipen för sparåtgärder är enkel: verkliga kostnader och verkliga besparingar.

Naturligtvis innebär det för en kommun att beakta flera saker än för ett vanligt hushåll. De lagstadgade åliggandena måste fortsättningsvis upprätthållas. Till exempel hör vården och äldreomsorgen, småbarnsfostran och skolverksamheten till de saker som staden måste upprätthålla enligt de lagar som än så länge gäller i Finland. Därtill bör kommunen se till att skattebetalarnas välbefinnande kommer i första hand. Det är trots allt för oss invånare som stadens tjänstemän arbetar för, det är våra pengar de hushållar med. Och vi hoppas ju att det sker på ett hållbart och långsiktigt sätt. Och i dessa tider är det ett tungt ansvar som vilar på stadens beslutfattares axlar.

Stadsstyrelsen har nu publicerat resultatet av samarbetsförfarandet. Arbetet har säkert varit krävande och allt annat än trevligt. Men det är med en viss förundran och oro jag ser på resultatet. Bland annat vittnar det om att stadsstyrelsen inte brytt sig om verkliga kostnader och verkliga besparingar. Eller ännu värre: att det handlar om inkompetens. Det verkar som om man saknat helhetssyn och kunskap om ekonomin bakom vissa verksamheter, och att det varit viktigare att få ner siffror på papper om besparingar oberoende om de möter verkligheten. Jag hoppas att jag har fel. För att belysa varför jag med oro ifrågasätter stadsstyrelsens sätt att resonera om sparåtgärder och huruvida de är förankrade i verkligheten, nedan ett exempel på hur man gått till väga när det gäller den fria bildningen (medborgarinstitutet).

Inom bildningen har man för medborgarinstitutets (MBI) del bland annat uppmanat till besparingar på 15 procent när det gäller omkostnader och för personalkostnader att lägga ner en kurssekreterartjänst (motivering ekonomiska sparbehov) och 1,5 årsverken gällande lärare. När stadsledningen gjort sin analys har man beaktat MBI:s hela omsättning som 2019 var 1 293 126 euro.

Men, stadens andel av MBI:s kostnader var endast 338 362 euro. Resten bekostas av statsandelar och kursavgifter. Statsandelen 2019 var 612 738 euro och MBI:s egna inkomster var 342 026 euro (kursavgifter och extern finansiering). För de senaste åren har MBI:s verkliga kostnad för Raseborgs stad varit kring 330 000 euro per år vilket motsvarar rätt så långt MBI:s hyreskostnader (främst till staden) och kostnaderna för de återkommande flytten som man utsatts för på grund av kortsiktigt planeringsarbete. Själva verksamheten, där ibland lönekostnaderna, täcks galant av statsandelen, kursavgifter och extern finansiering. En fråga som uppstår här är på vilket sätt är de sparåtgärder som drabbar MBI:s verksamhet proportionerliga i jämförelse med andra enheter inom staden? Eller har man gått lika tanklöst tillväga också gällande dem?

Vilka är då stadens verkliga besparingar enligt hur man nu resonerat kring MBI? Egentligen inga alls, och i det långa loppet kommer de troligtvis att öka den ekonomiska förlusten i form av uteblivna inkomster. Genom att dra ner på MBI:s verksamhet minskar statsstödet. Statsandelen är proportionerlig till hur många kurstimmar som ges per år. Genom att spara i personalkostnader på MBI skär man samtidigt ner på verksamheten och möjligheten att planera, skapa och upprätthålla kurser. Därmed minskar man på de verkliga inkomsterna för verksamheten. Det här påverkar också skatteintäkterna till staden, men framför allt utbudet av kurser för invånarna. Betydelsen av kursverksamheten för personers välmående är väldokumenterad. I det långa loppet är det ett förmånligt sätt att förebygga ohälsa och minska hälso- och sjukvårdskostnader.

För att summera min oro. MBI är bara ett exempel på hur man inom stadsstyrelsen resonerat. Men ett exempel trots allt, vilket föranleder en allmän oro över hur väl har stadsstyrelsen genomfört sin matematiska exercis över verkliga kostnader och verkliga besparingar.

Hur kan en verksamhet vars verkliga kostnader om dryga 300 000 euro, som dessutom motsvara långt de interna hyrorna som staden själv ställt, vara föremål för besparingar på 15 procent räknat på cirka 1,2 miljoner euro? När man till råga på detta dessutom skall dra in en hel tjänst och spara in 1,5 årsverken för lärare; hur kan det vara ett exempel på ett hållbart hushållande och verkliga sparåtgärder?

Martin Nybom, Karis

Mer läsning