Grottmannen hindrade Lundberg från att byta karriär

420 föreställningar, fjorton år och närmare 60 000 tittare – Sixten Lundberg har spelat Grottmannen för sista gången på Svenska Teatern. Härefter kombinerar han rollen som skådespelare med regi och musik.

– Det känns lite vemodigt, men när man har hållit på med något i fjorton år är det kanske dags att lämna det, säger skådespelaren Sixten Lundberg.

Trots att pjäsen inte längre ingår i någon repertoar har Lundberg inget emot att spela Grottmannen som beställningsjobb. Han är alltså fortfarande inte trött på sin enmansshow.

– Jo, det kan jag säga med riktigt gott samvete. När du står där ensam på scen i två timmar gäller det att göra det så roligt som möjligt också för dig själv. Annars skulle det nog vara tungt, säger han.

Pjäsen genomgick små förändringar under årens lopp, men Lundberg har inte sett ett behov av att ständigt uppdatera den.

– Det är klart att samhället förändras, men folk är inte dumma. Vi spelar ju pjäser som är skrivna på 1600-talet och mycket tidigare. Vissa saker är förlegade, men det kan man skratta åt.

Lundberg berättar att de flesta inte känner till hans riktiga namn, men däremot Grottmannen.

– Jag är ju ingen kändis och det är jätteskönt. Det hände flera gånger att jag öppnade en krånglig dörr till parkeringshallen för teaterbesökare, som tackade artigt på finska. De hade just tittat på mig i två timmar, men kände inte igen mig.

Rekordhöga publiksiffror

Grottmannen är Svenska Teaterns mest sedda pjäs genom tiderna och dessutom en monolog, vilket sällan brukar dra så mycket publik. Pjäsen hindrade också Lundberg från att sadla om.

– Jag var borta ett år från jobbet och hade funderat på att inte alls komma tillbaka till skådespelaryrket, jag var så trött på det.

Johan Storgård tog kontakt och erbjöd Lundberg en monolog, men han tackade nej. Storgård gav sig inte utan bad Lundberg att åtminstone ta en titt på manuset.

– Efter tio sidor var jag övertygad. Rob Becker som har skrivit manuset har träffat så rätt.

Lundberg fick en krypande känsla av att någon hade iakttagit hans och andra mäns beteende.

– Jag kan nästan garantera att hälften av dem som har sett pjäsen är män. Överlag är 80 procent av teaterbesökarna kvinnor, säger han.

För en del var Grottmannen den första teaterföreställningen sedan skoltiden, och en del såg Grottmannen flera gånger under de nästan femton år som den ingick i teaterns repertoar.

– Men det finns också ett gäng som hatar pjäsen, riktigt ur sitt hjärta. Vi gör båda könen lite töntiga, det är ju karikatyrer. När jag har undrat vad det är som de ogillar har det många gånger kommit fram att de inte ens har sett pjäsen, säger Lundberg.

En fråga som Lundberg ofta får är om det inte är jobbigt att vara ensam på scen.

– Jag har ju kontakt med publiken och känner mig aldrig ensam. Undantaget var i början, när pjäsen var slut och folk hade lämnat byggnaden. Den känslan gav mig ibland en klump i halsen.

När ridån är uppe är energin och koncentrationen på topp, men efteråt är man den enda som är kvar i en tom teaterbyggnad.

– Jag minns när André Wickström spelade en monolog på stora scenen och jag på den lilla. Vi råkade komma ut samtidigt och började prata om bland annat den här känslan till klockan fyra på morgonen. Först är det karnevalstämning och ett tu tre blir det tyst, men den känslan får jag inte längre.

Nästa pjäs: Varsågoda

Lundberg blir inte sysslolös efter Grottmannen, utan är aktuell med flera produktioner. Peik Stenberg från Sås & Kopp, Lina Sandvik från Nykarleby och Lundberg kommer att uppträda med en nyskriven musikal som heter Varsågoda. Sandvik studerar på Sibelius-Akademin och har bland annat varit med i Lundbergregisserade Footloose på Raseborgs sommarteater.

– Eftersom en kvinna motsvarar två män räckte det med Lina. Dessutom tillhör hon en annan generation än vi. Pjäsen börjar på 30-talet och slutar på 90-talet i första akten, för att sedan rutscha tillbaka till 30-talet i andra akten.

Premiären är på Gumbohuset i Sibbo.

– Min förra pjäs Klä av dej Råkkin men lämna Bluesen på, som fortfarande spelas, hade premiär i Svartå. Jag har lite som regel att inte allt ska hända i huvudstadsregionen, eller ens i Ekenäs där jag bor.

I Lundbergs två senaste produktioner är musiken i centrum, vilket är nytt för honom.

– Varsågoda har minst en låt från varje decennium. Hela showen börjar med frågan: Var musiken bättre förr, eller är den sämre nu? Lina spelar fiol, gitarr och sjunger. Mitt instrument är triangel, men jag pratar kanske lite mer än de andra.

Lundberg har förutom musicerandet utmanat sig genom att axla rollen som regissör under det senaste året.

– Det ger en viss tillfredsställelse att se hur din egen text behandlas av skådespelarna.

Han regisserar för tillfället pjäsen Åttan av Benedict Zilliacus med musik av Erna Tauro. Han är också regissör för West Side Story på Raseborgs sommarteater.

Teatern i ständig kris

Lundberg har varit med i den finlandssvenska teatervärlden sedan 1979. Han förundrar sig över de ständiga domedagsprofetiorna.

– Så länge jag har varit med i den här branschen har det alltid pågått diskussioner om att teatern är i kris. I så fall borde man göra något åt saken. Jag tycker inte särskilt mycket om att sitta och prata, utan mer om att förverkliga.

Lundberg är tacksam över att ha fått jobba med landets skådespelargrädda på Lilla Teatern. Men när de satte upp Tjechovpjäser som vann priser och kritikerkårens hjärtan, gapade salongen ofta tom.

– Grottmannen valdes däremot två år i rad till årets sämsta föreställning av Yles kulturredaktion, medan den samtidigt valdes till den bästa i Sverige. Där har de kommit mycket längre ner från träden och kan godkänna också en sådan pjäs. Om man säger fars eller komedi åt den finlandssvenska eliten fnyser de.

Lundberg har sedan länge slutat försöka uppnå fina recensioner och vara kulturkritikerna till lags.

– Jag har inte varit kritikernas guldgosse i och med att jag jobbar med de lätta genrerna. Jag har tidigare spelat fina pjäser för tomma salonger, men inte ens den finlandssvenska kultureliten kommer. Samtidigt skriks det om att det inte görs något ordentligt.

Han hoppas att skådespelare och kritiker kunde komma överens om att när något är välgjort spelar det ingen roll om det är diktafton, sångafton eller modern teater.

– Jag spelade just en supermodern teater och vi hade i medeltal femton i publiken. Jag trivdes väldigt bra, men i många fall måste teatrarna komma upp till en viss besökarmängd för att få understöd och kunna betala lön.

Han tycker att det är underligt att många tidningar, som finansieras genom reklamintäkter, kritiserar teatrarna för att vara kommersiella.

– En kritiker på landets största dagstidning kan skälla ner på teatrarna, men ser inte sig själv i spegeln. Asko Sarkola gav mig ett gott råd när jag var ung i branschen: du ska ifrågasätta ditt arbete varje dag.

Pensionen i tankarna

Komedi och underhållning ligger Sixten Lundberg närmast hjärtat, men inte den simplaste formen.

– Via humorn kan du ställa de svåraste och största frågorna. Det bästa är såklart när folk skrattar och det fastnar i halsen.

Trots att han väljer skratt framför allvar undviker han inte att ta steg ut i det okända – tvärtom.

– Det roligaste är att utmana sig själv. Grottmannen var min första monolog och nu har jag också börjat sjunga och trumma.

Han har samtidigt uppmuntrat sina kollegor att gå utanför sina bekvämlighetszoner. Om han sjunger, kan de prova på att berätta historier.

– Den bästa skådespelaren är den som gör kollegan bra, precis som en lagidrottare.

Hans framtidsdröm är att få folk att skratta, tänka till och samtidigt spara pengar inför framtiden.

– Jag skulle vilja skriva en fars som säljer så bra att jag kan gå i pension. När jag blir pensionerad om tio år tror jag inte att det finns några pensionspengar kvar att betala ut.