Gregor Samsas utanförskap

Gregor Samsas förvandling blir en bild av alienation och utstötthet. Det fysiska uttrycket och den genomarbetade visuella helheten imponerar.

av Franz Kafka.

Christoffer Mellgren.

Carl Knif.

Erik Salvesen.

Karoliina Koiso-Kanttila.

Pirjo Ristola.

Tom Laurmaa.

Janne Hast.

Patrick Henriksen, Misa Lommi, Niklas Åkerfelt, Simon Häger, Anna Stenberg.

Premiär 27.1 på Svenska teaterns Amos-scen.

"När Gregor Samsa en morgon vaknade ur sina oroliga drömmar fann han sig förvandlad till en stor skalbagge." Inledningsmeningen i Franz Kafkas novell Förvandlingen hör till de kändaste i världslitteraturen.

Att koreografen Carl Knifs version av förvandlingen börjar på ett helt annat ställe är ingen överraskning. Förvandlingen låter sig inte överföras till scenen rakt av. Det krävs krumbukter, omvägar och genvägar för att nå fram till textens hårda kärna.

Knif har, tillsammans med dramaturgen Christoffer Mellgren, gett sig in i den här labyrinten, och kommit ut med en tolkning som väcker intresse, men håller en onödigt stor distans till sin publik.

Helgjuten föreställning

Det visuella uttrycket är oerhört genomarbetat, från Erik Salvesens scenografi, med ett slitet och sjabbigt intryck, till Pirjo Ristolas maskering och Karoliina Koiso-Kanttilas dräkter. Familjen Samsas våning befinner sig i ett tillstånd av förfall, ett förfall som närmast är en metafor för Gregor Samsas förvandling. Också ljud och ljus (Janne Hast respektive Tom Laurmaa) samverkar snyggt för att skapa det helgjutna intrycket.

Gregor Samsa vaknar alltså upp som skalbagge, eller egentligen som något som på tyska beskrivs som ohyra, Ungeziefer. Knif och Mellgren hänvisar också i några repliker till den rådande diskussionen om hur detta ska översättas. Det här metatextuella inslaget är intressant både för att det visar på den distans man håller till texten, och för att just detta ord får bli en riktlinje för tolkningen på scenen.

Patrick Henriksen behöver alltså inte bära skalbaggekostym, tack och lov, utan i stället skapas hans utanförskap, hans status som något totalt onyttigt, närmast via hans familjemedlemmars reaktioner.

Henriksen kryper längs väggarna, hänger i fönstren och observerar familjens hysteriska reaktioner. För det mer konkret insektsliknande står den svarta gestalt (Anna Stenberg), som smyger omkring som en vålnad, kanske en bild för Gregor Samsas ångest, rädsla och ensamhet.

Olika rörelsemönster

Carl Knif närmar sig föreställningen fysiskt. Rörelsemönstren säger ofta mer än replikerna, och föreställningen är genomkoreograferad. Kanske hade man kunnat gå ännu längre i den här riktningen, stryka ännu mer av texten som ibland känns överflödig och onödigt distanserande. Det hade å andra sidan kanske krävt en annan rollbesättning, som det är nu är bara två av de fem på scenen utbildade dansare.

Knif betonar Gregor Samsas alienation i förhållande till sin familj genom att ge dem olika rörelsemönster. Familjen, särskilt föräldrarna (Niklas Åkerfelt och Simon Häger) rör sig ryckigt, som robotar eller marionettdockor. De hakar upp sig, upprepar sina rörelser och repliker.

Patrick Henriksen rör sig i stället mjukt och organiskt, han kryper och krälar som ett djur. Det är bara syster Grete (Misa Lommi) som ibland lyckas närma sig brodern, och då förändras hennes rörelser också, blir mänskligare och mjukare.

Lommi, som är både skådespelare och dansare, är den som bäst kan förverkliga Knifs vision. I Lommis solopartier, och i scenerna mellan henne och Henriksen faller alla pusselbitar på plats.

Martin Welander