Garner gör en kulturgärning

Seder. Abraham Stiller (Riko Eklund), Edith Fisher (Janina Berman), Hermann Fisher (Kristofer Möller) och Johannes Lehikoinen (Mikael Andersson) firar den judiska Purim-högtiden.Bild: Cata Portin

Joachim Thibblins era som chef för Svenska Teatern börjar bra med stark, nyskriven dramatik i form av pjäsen Tro med text och regi av Fiskarsbon Julian Garner. Författaren lyfter fram en smärtsam del av judarnas historia i Finland och sätter fingret på en öm punkt i det finländska historiska samvetet, samtidigt som det blir iögonenfallande hur skrämmande aktuell texten är ännu i dag.

Pjäs: Tro. Text och regi: Julian Gardner. Översättning: Marianne Möller. Scenografi och dräktdesign: Hanne Horte. Ljusdesign: Tom Laurmaa. Ljuddesign: Andreas Lönnqvist. Hår och mask: Pirjo Ristola. I rollerna: Mikael Andersson, Janina Berman, Riko Eklundh, Kristofer Möller. Världspremiär: Svenska Teaterns Amos-scen 9.9.

Under mellankrigstiden fanns det omkring 2 000 judar med finländskt medborgarskap. Några hundra anlände från Österrike till Finland i kölvattnet av den enorma flyktingkris som uppstod efter Österrikes Anschluss i mars och Kristallnattens utrensningar av judar i november 1938. Förutom judiska krigsfångar utvisades tolv civila judar till Tyskland åren 1941-42, bland annat en fånges fru och barn. De utvisades kanske inte enbart för sitt judiska ursprung, men de var småkriminella som tjänat sitt uppehälle på tvivelaktigt sätt, personer som man gärna rensade ut från det finländska samhället. Och som man gärna bytte mot finländskättade krigsfångar. När Tredje rikets fasor uppdagades för den delvis aningslösa omvärlden svor man på att det aldrig skulle få hända igen.

Ändå sker det nu och här. Den enda skillnaden är att då var fienden bolsjevikerna och judarna, i dag är det muslimerna. Man delar upp oss i vi och de. Nu skärps flyktinglagstiftningen överallt i västvärlden inklusive Europa, och röster höjs bland både politiker och gemene man för att stänga gränserna och utvisa asylsökande också till oroshärdar som Afghanistan, Somalien och Irak. Nu precis som då används ofta ekonomin som svepskäl. Finland, ett av världens numera rikaste länder, "har inte råd att hjälpa". Lika lite nu som då har myndigheterna heller någon möjlighet att verkligen följa upp vad som händer med de avvisade när de återvänt till sitt ursprungliga hemland. Och vem bryr sig? Flera och allt mer högljudda personer ser nu som då invandrare främst som en ekonomisk belastning och säkerhetsrisk, oanpassningsbara på grund av sitt ursprung i en annan kultur.

Pjäsen bygger på Rony Smolars berättelser om sin släkting Abraham Stiller (1885-1972), den helsingforsiska affärsmannen som blev en av centralfigurerna i motståndet mot den statliga polisens planer på att deportera de judiska flyktingarna till Tyskland. Fiskaren Lehikoinen var en av Stillers förtrogna ute på landsbygden som brukade åta sig att gömma flyktingar. Dit skickade Stiller också en gammal mor med son på flykt från Wien. Fiskaren vill inte ta mot flera hyresgäster men behöver å andra sidan hjälp med fisket och så småningom kommer trion varandra nära och Lehikoinen deltar rentav i firandet av judiska högtider.

ÅST:s Janina Berman gör med bravur rollen som pianolärarinnan Edith Fisher, en roll som är specialskriven för henne. Kristofer Möller sekunderar fint som sonen Hermann, pianostämmaren som så småningom lär sig både fiska och uppträda med pianospel. Riko Eklund gör en stark insats som Abraham Stiller, som till sist ger efter för trycket, tar till flaskan och flippar ut helt. Mikael Andersson spelar en sympatisk Lehikoinen, i början tyst och reserverad men efter hand varm och mänsklig. Hanne Hortes scenografi består främst av en vägg gjord av gamla kläder, som påminner om alla de livsöden som passerat genom fiskarens många rum.

Julian Garner gör en kulturgärning genom att också belysa judisk kultur och traditioner i pjäsen, något som förmodligen är ganska okänt för de flesta icke-judar. Det lilla programbladet är också sällsynt informativt med bland annat en intressant intervju med historikern Oula Silvennoinen. Exempelvis alla gymnasister kunder vara väl betjänta av att se föreställningen som en del av historieundervisningen. Tro är en av de två pjäser som Svenska Teatern specialbeställt för att fira sina egna 150 och republiken Finlands 100 år. Ett värdigt sätt att fira vår självständighet och minnas vad den kostat.